Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - En nutida stordådsman. (Henry Fawcett.) Af Helen Zimmern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han kommit hem efter olyckshändelsen, äro typiska for hela
hans följande lif. »Maria», sade han, »vill du läsa
tidningarna for mig?» »Jag kunde bära det, om min son endast
ville beklaga sig», sade den olycklige fadern den tiden. Detta
var nästan den enda tröst, som nekades honom. Från
början fogade sig Fawcett lugnt och frimodigt i sitt öde. Vid
ett af de sällsynta tillfallen, då han offentligt häntydde pa
sin blindhet, sade han, att han tio minuter efter
olyckshändelsen beslutit att fullfölja sina gamla sträfvanden så mycket
som möjligt. De beklagande bref, hvilka ingingo, von»
nästan det enda, som nedstämde honom. De tycktes taga
för afgjordt hans öfvergifvande af hans ursprungliga lifsplan.
Framgång som jurist kunde verkligen icke komma i fråga,
och hur skulle en blind man, fattig och utan börd, kunna
tänka på en parlamentarisk bana. Men Fawcett var
bestämd att försöka och att besegra ödet. Han föresatte sig
beslutsamt att, så vidt som möjligt, icke kännas vid sina
fysiska brister. Till slutet af sitt lif red han och fiskade,
promenerade, simmade och åkte skridsko med stort nöje.
Han var utomordentligt sällskaplig och kunde finna lika
mycket nöje i att en half dag disputera med en kamrat
som att prata litet med sin familj. Han beslöt att vara ick^
blott verksam utan äfven lycklig. Med stor förmåga att
draga till sig vänner och vinna kärlek; med fasta nerver
och en präktig kroppskonstitution; med lefvande intresse
för intellektuela och ännu mer för praktiska sträfvanden,
lyckades Henry Fawcett att verkställa sitt beslut.
Då han under senare år talade om en välvillig
inrättning för blinda, sade han, att ingenting var så hårdt att
fördraga som en »beskyddande ton mot den blinde, liksom
de ledo af något, för hvilket de borde vara tacksamma.
Det vänligaste, som kunde sägas till eller göras för en blind
var, ej att begagna beskyddande talesätt, utan att säga
honom att, så vidt som möjligt, vara vid godt mod, att
öf-vertvga honom, att han skulle erhålla lyelp, när så behöfdes;
att han fortfarande kunde uträtta något godt ocfi att jc
mera verksamt, ju mera nyttigt hans lif vore for andru,
dess lyckligare skulle lifvet vara för honom sjelf.»
Snart efter olyckshändelsen återvände Fawcett till
Cambridge och återtog sitt gamla lif, fastän han naturligtvis
måste begagna en lektör och en sekreterare. Han hade
ingalunda af stått från förhoppningen att komma in i Under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
