Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - En nutida stordådsman. (Henry Fawcett.) Af Helen Zimmern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tonen i boken liksom hos mannen. År 1863 realiserades
Fawcettfs ärelystnad och han valdes som liberal
representant for Brigthon. Ända i sista stunden betraktades hans
blindhet både af vänner och fiender som en hopplos
stotesten, till dess att Fawcett i ett kritiskt ögonblick beslöt att
sjelf klargöra förhållandet för valmännen. »Ni känna mijr
icke nu», sade han, »men ni skola lära känna mig inom nagra
minuter.» Och derpå berättade han dem sin historia. Han
begärde ej sympati, men att blifva behandlad som en like.
Han beskref sina föregående försök att komma in i
parlamentet och slutade med ett tillkännagifvande af sina
politiska principer. Från den tid han invaldes förlorade han
aldrig sin plats i unflerhuset Sålunda hade han vid 32
års ålder, inom 7 år från den dag, då det tycktes som det
varit slut på alla hans förhoppningar, uppnått målet för sin
ärelystnad. Samma envisa ihärdighet, genom hvilken han
förvärfvat sin plats, utmärkte allt igenom hans politiska
till vägagående. Från början intog han en oberoende
hållning och intet — aldrig så starkt — ogillande, äfven från
hans eget parti, kunde förmå honom till tystnad, när han
trodde det vara rätt att tala. Han var en radikal, men
hans radikalism mildrades genom kännedomen af och
vördnaden för den politiska ekonomiens grundsatser. Fawcett
var en i hög grad framstående demokrat Han trodde, an
folket kunde styra sig sjelft bättre än någon annan. De
orepresenterade klassernas intressen, brukade han säga,
vårdslösades bestämdt Hans ståndaktiga försvar för qvinnornas
rösträtt grundade sig snarare på dessa åsigter än på någon
abstrakt teori om könens jemnlikhet. Men i förening med
denna öfvertygelse stod hans tro att det var af en
väsentlig vigt för en sund demokrati, att hvarje nyans af åsigter
skulle vara representerad och att man måste anlägga
bålverk mot en majoritets tyranni — ett tyranni, som han
hatade lika mycket som någon annan. Samma känsla gjorde
honom till en bestämd motståndare mot statens
mellan-komst. Fawcetts afgörande prof för hvaije förslag att
af-hjelpa fattigdomen var frågan: »Skall läkemedlet öka eller
förminska hågen för sjelfhjelp? Om de fattiga göras mer
beroende, skall ingen ögonblicklig hjelp uppväga den
moraliska orättvisan. Hjelp dem att vara förståndiga och lita
pä sig sjelfva, och mer skall uträttas än genom hvilket som
helst konstgrepp. Hyllande dessa principer, visade Fawcett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
