Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - »Albertine», af Passepartout
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
sfer, fickan lefver i. Man förvånas ej öfver att hon går den
väg, hon synes förut bestämd till, man förvånas heller ej öfver
hennes tanklöshet och slapphet i afgörande stunder. Detaljerna
liksom det hela bära allt spår af sanning.
Är det något som verkar gjordt, så är det polismannen
Winters garn, som fickan också fastnar i. Man finner denna
förförelsehistoria temligen onödig. ’:Med de förutsättningar Alber-
tine hade, så skulle det varit mera konsekvent, om hennes fall
skett utan denna öfverrumpling. En skärande motsättning mellan
samma mais uppträdande sedan i: sin polisuniform och hans
embetsmannaord då till den flicka, han bragt på fall, hade vii så
fall gått förlustiga om. Men det hade ej skadat, ty just detta
förefaller gjordt, jemfördt med berättelsens öfriga enkla verklighet.
För den som vill studera olika behandlingssätt af stoff lik-
som ’ af språk, är Albertine särskildt karaktärsfull. Skildringen
är beslägtad med Maupassants och de öfrige, som blifvit kallade
Zolas lärjungar, både genom sin hänsynslösa realism och genom
sin intensivitet. Den är äfven beslägtad med de öfrige yngre
målarnes uttryckssätt, då de fattat pennan. Krohg är i högre
grad impressionist än hågon annan nordisk konstnär. Han skrif-
ver likt Raffaelli, trots olikheten af de ämnen de båda behand-
lat. De förakta hvad vi andra kalla konstnärlighet i behandlin-
gen, de undvika all utbrodering, all elegans i penselföringen.
Men de hålla strängt på uppfattningens individualitet. Det
är personen, individen, de vilja visa fram. Få färger men luft
i målningen, bildens milieu återgifven med intensiv kraft. De
små teckningar, Krohg låtit åtfölja sin berättelse, äro ytterligt
typiska för riktningen, för dess hufvudsakliga karaktär liksom
för det, vi andra kalla för dess brister, särskildt för sträfvandet
till naivetet, en sträfvan som någon gång kommer bilderna att
påminna om barns klotter.
Som prof på denna enkla men genomkraftiga impressioniststil
får Krohgs bok en särskild egendomlig pregel. Det är ovilkorligen
något nytt, han med Albertine fört in i den norska literaturen
Han är en ny författare, och det är ej ofta man kan säga det
om literära debutanter. Hans följande arbeten — det är väl
skäl att tro att han ej kastar pennan efter detta försök — skola
visa om han ej också är en författare af betydenhet. Ett par
drag i Albertine komma oss att tro det.
Bokens framträdande och dess mottagande från de olika
hållen utgöra tvifvelsutan ett tidens tecken. I den franska lite-
raturen har den föregångare, både i L’assommoir, der Nanas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
