Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - »Den tiden jag arbetade på värkstad», af Karl af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hög betalning, det har man svårt att tänka sig. På den
ifrågavarande värkstaden betalades 50 % högre lön för natt-
och söndagsarbete, då sådant behöfdes. Aldrig sade
arbetaren nej, då värkmästaren erbjöd honom att arbeta öfver.
Under de goda tiderna kunde arbetarna arbeta hela natten
igenom och ändock arbeta sina tio timmar nästa dag. Det
generade dem icke alt för mycket. De tänkte på, att tolf
timmars öfverarbete betalades lika högt som aderton timmars
vanligt arbete, och det gjorde mycket på aflöningsdagen.
Denna återkom hvar fjortonde dag. Då samlades arbetarna
i svarfvarvärkstaden och mottogo hvar och en en bleckdosa
med sitt nummer på, i hvilken aflöningen låg. Arbetaren
förde egen bok öfver sin arbetstid och uppgaf den flere
gånger i veckan. Jag hörde aldrig talas om något
manquement vid betalningen, hvilket bra lätt skulle kunnat
hända bland så många.
Det var ganska olika uttryck i ögonen på arbetarna
den kvällen. Somliga voro glada och lifvade, de skulle
hafva sig en munter afton. Det var naturligen de unga.
Men det stora flertalet sågo lugna ut eller t. o. m.
sorgsnare än vanligt, troligen vid känslan af, hur litet de smulor
skulle räcka, för hvilka de arbetat så strängt. De visste
kanske, att det bara skulle gå till att betala skulder, och
att elände och fattigdom väntade dem den dagen lika väl
som alla andra. Hos andra kunde man läsa en nervös
spänning. Det var nog sådana, som så där smått på samma
gång fruktade och önskade, att de icke skulle kunna motstå
lusten att gå på krogen, när de hade kontanterna i sin
hand.
De, som hade mäst att vänta, voro de som hade fått
betingsarbete. Så vidt jag kunde komma under fund med,
användes detta relativt litet på den tiden, och dock
sträfvade alla efter att få beting. De arbetade alltid med en
hel annan lust, då de hade betingsarbete, och dessutom hade
de den angenäma känslan af att kunna råda sig fritt under
själfva arbetstiden. Ingen kunde komma och förebrå dem
deras lättja. Ett sådant arbete ger arbetaren en hel annan
känsla af eget personligt värde och af frihet, än då han
får sälja sin arbetskraft under viss tid. Han tycker
naturligen bättre om att afyttra ett resultat af sin arbetskraft än
att hålla denna disponibel åt arbetsgifvaren till hvad denna
än vill använda honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
