Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
många och mångskiftande roler, som hon under tidernas
lopp framfört å hundratals olika scener.
Jag har i denna tidskrift vid flera tillfällen haft an-
ledning att orda om Pauline Luccas Carmen, och hennes
senaste uppträdande i denna rol inför svensk publik har ej
gifvit mig skäl att ändra de omdömen jag då derom fälde.
Men på samma gång jag upprepar att Pauline Luccas
framställning ej torde ha nått idealet i samma utomordent-
liga grad som rolens första skaparinna, den snillrika Galli-
Marié, är jag dock den första att medgifva berättigandet af
den uppfattning Lucca valt, och den talang, hvarmed hon
drager i härnad derför.
Ur »teknisk yrkessynpunkt» bör det dock ej bli osagdt,
att Galli-Mariés Carmen är långt svårare än Luccas. Den
refererar sig till en fint kännande, intelligent och bildad
publik, utan hvilken alla dess tusentals miniatyrfinesser, dess
geniala smådrag och halfva antydningar gå förlorade. Redan
i sitt yttre — den mörkt guldfärgade hyn, den pikanta lilla
näsan, det af Spaniens sol glittrande leendet och framför
allt de djupa, talande, brännande ögonen med sin fjettrande
simmiga glans — gaf hon åskådarne summariskt hela karak-
tären, och huru mästerligt hon sedan sammansmälte Pro-
sper Merimées typ, Bizets musik med sina egna iakttagelser
på ort och ställe, det måste ses, kan .ej beskrifvas.
Lucca har valt en lättare tolkning, hon vänder sig till
den stora publiken och hon — kommer ej med kaviar åt
bönder.
Hon säger farväl åt den stagnerade indolenta passionen,
hon låter elden flamma upp ur askan, hon råkar i häftiga-
ste affekt så ofta som hon möjligtvis kan få det — med ett
ord: hon lemnar den specifika Carmentypen åt sitt öde, hon
framställer en annan zigenerska, utrustad med de egenska-
per man vanligtvis tilldelar sådana, ombytlig, häftig, klum-
pigt kokett, öm, smekfull, men häftig — framförallt häftig
— ja argsint och det just.ej på elegantaste manér.
Att hon gör allt detta med glänsande talang, är onödigt
att tillägga. |
Knalleffekter anlitar hon som en äkta tyska, icke med
spanjorskans eldiga grace. ’Hon är tvärtom bra nog tvär
och trubbig, detta mer nu än förr, tyckte vi oss märka,
stundom rent af påminnande om Trebellis Carmen-manér.
Egde Lucca en mindre charmerande personlighet, skulle hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
