Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - En vild fågel. Holländsk novell af J. H. Hoijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648
god och skön. Det var hans hemlängtan, framkallad af en
renare trängtan än den, som förde honom bort, behofvet af
en lycka högre än den han åtnjöt, som uttrycktes i hans
sång. Och när stämman omärkligt höjde sig till ett bru-
sande tonsvall, då Florestan tänker på sin sälla dröm, som
med ens tröstar honom, då ryckte han hela den lyssnande
publiken med sig. Man glömmer en stund att man lefver.
Hänförd af sig sjelf sitter själen i örat och tänker och kän-
ner i toner.
Det var endast en helt vanlig sångerska, som uppträdde
vid hans sida. Men han ryckte henne med sig. Musikens
genius vaknar hos båda, då de tolkade det ljufvaste, det öm-
maste, det innerligaste, som någonsin rört ett mennisko-
hjerta; det mest rörande och intagande som den store mästa-
ren någonsin framtrollat utgöt sig i sångens toner. Stäm-
morna höjdes, jublade, stego uppåt likt ett par kappflygande
fåglar i det soliga blå, för att strax derpå återfinna, famna
hvarandra. O, du konstens underbara makt, när du gif-
vande dig uttryck i högre mening och, vorden en uppen-
barelse af själens ädlaste trängtan, rycker med dig en skara
hvardagsmenniskor på dina breda, utbredda vingar, och med
vingslag på vingslag höjer dig långt öfver hvardagslifvets små
bestyr, ja långt öfver dig sjelf.
När förhänget föll vid sista akten och åter gick upp,
reste sig den hänryckta publiken som en man. Det utbröt
ett jubel, som aldrig tycktes vilja taga slut. Der flög en
krans, ännu en; det regnade kransar för hans fötter. Han
såg dem komma, såg dem faila och han var djupt medveten
om, att han aldrig så förstått den store mästaren, aldrig låtit
honom så komma till sin rätt som nu.
Det hade sänkt sig något ned i hans hjerta, som gifvit
värme åt hans sång. Hade han icke fått en oskattbar gåfva
från ofvan, som så kunde gripa menniskorna i hjertat, så
röra dem. Vardt icke hans egen smärta till intet inför denna
konst, som valt honom till sin tolk, som invigt honom till
sin prest? Vid. allt hvad han förlorade hade han ju sin
konst qvar, den högt älskade, åt hvilken han invigt sitt lif.
Blek, med stolt upprest hufvud stod han qvar på scenen;
hans blick genomfor salongen och stannade slutligen på den
plats, der den gamla kära satt och vinkade åt honom och
välsignade honom genom tårar. Då, endast halft medveten
om hvad han gjorde, endast följande driften saf konstnärens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
