Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Rose och Fadette. Holländsk novell af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klockan åtta fick hon ändtligen ro; då kom Rose för
att prata en stund i la salle å manger, då mottog hon sina
bekanta och vänner, och de voro många, Ingen menniska
i huset, som icke damen kände, ingen menniska, som hon
icke på ett eller annat sätt genom någon artighet gjort sig
förbunden. Å andra sidan fans det heller ingen menniska,
som icke af hjertans grund önskade hennes äkta man till.
en viss gästfri planet. I sjelfva verket lefde "herr Friquet i
Paris som fisken i vattnet. Det kunde ej utbryta en elds-
råda i hufvudstaden, der icke herr Friquet var närvarande.
En revy kom ofelbart i oordning, om icke herr Friquet
fans bland åskådarne. :Kejsaren, återvändande från en pro-
menad dolde icke sitt missnöje, om vännen Friquet icke
helsat på honom. Herr Friquets öfversvinneliga bombast
prydde spalterna i döende tidningar, som ingen läste. Hans
fina. manér gaf glans åt hans äkta makas aftoncirklar. Pla-
cerad vid främsta ändan af bordet bedönide han rätterna
med kännaretunga.
C’est bon, c’est tres bon, ma chére — il y manque un
peu de sel — pas assez poivré, ma chéere.
Han valde bland vinerna, smackade med: tungan och
gjorde en ful grimas, då han råkade få en oriktig sort i
munnen. Han kastade ömma blickar åt venster, ömma
blickar åt höger, lät beundra sina hvita gropiga händer; ses
petites mains aristocratiques.
Usées å ne rien faire, anmärkte en af damerna spetsigt.
Han underhöll bordssällskapet med sina lustiga infall och
humoristiska berättelser. Han talade hemlighetsfullt om sin
vän, den berömde författaren, om sin vän, den ryktbare
skådespelaren. Hans snattrande tunga redogjorde för de
sista teaterstyckena, orerade djupsinnigt om den nyaste poli-
tiken; han kände de deputerade; han kände ministrarne;
han kände alla menniskor. Qvittrande som en lärka, fin-
rakad om hakan, med sin eleganta promenadkäpp i handen,
begaf han sig ut tidigt om morgonen för att om aftonen åter-
vända till den husliga härden. När gardet drog ut för att
bekriga österrikarne, kunde truppen ej tåga. af, innan Fri-
quet följde den på vägen.
»Hacka tio österrikare till slarfsylta åt mig», hade han
i sin entusiasm ropat efter sin vän löjtnant Z...
»Jag lofvar er tjugu», hade löjtnanten svarat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
