Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
Emellertid var det roligt att slippa se frk. K. i en för
henne »opassande» rol, och månskensduetten fick genom fru
S:s föredrag sin rätta färg så långt den kunde gentemot denna
iskalla Fenton, som knappt hade öga för annat än — kapell-
mästaren. Hr Strandbergs Fenton var icke tjusande, men så
är hr Brödermans det än mindre. Begge ha svårligen svaga
stämmor, men hr Strandbergs röst är då åtminstone vacker.
Stelheten hos hr Strandberg öfvergår hos hr B. i hans långa
smala skepnad rent af till — eldgaffel.
Eldgaffeln tyckes för öfrigt vara ett gemensamt ondt för
alla våra yngre tenorsångare, äfven de nyengagerade. "TT. ex.
hr Stenfelt, som dock ej uppträdde i någon idyll utan i en
opera, der så hetsiga lidelser äro så kraftigt uttryckta som
i »Judinnan». Rösten är måhända något starkare än ofvan-
nämnda pianissimo-tenorister, men qvaliteten snarare under-
än öfverlägsen. Dock märkes en viss skola i fraseringen,
som de icke ha. Prins Leopolds stora romance, hvars kolora-
turcadence går ända upp till höga D., var försigtigtvis struken
och i den stora duon var mycket sin kos, så att den när
allt kom omkring (eller rättare sin väg) var ganska liten.
Den stackars prinsen, som i operan har sådan genomgående
otur, har också på Operan haft det, enär ännu ingen sångare
som gått ut med partiet, deruti fått uppträda. Hr Torslow
var klen, hr Henrikson klenare, hr Stenfelt -— —!
Ett parti, der hr Strandberg ärft något af sin fars för-
träfflighet, är Tamino, hvars sceniska passivitet passar honom
perfekt. I dialogen gör han sig visserligen icke saker till
sådana deklamatoriska bockar som fadern, men i sången sak-
nas — förutom den mer ’ storartade rösten — också före-
dragets musikaliska innebörd, såsom Olof Strandberg i sköna
smältande drag förmådde framställa det. Hr Max’ föredrag
är mera ytligt, mera öronfägnad, men som sådant, särdeles
då orkestern lugnar sig något, af högst intagande verkan, tack
vare fädernearfvet: det veka, skära röstmaterialet.
Om hr Strandbergs recitativkonst ej visade sig värdig
andra aktens gudasköna recitativscen, så förstod -deremot den
nya Nattens Drottning fru Östberg den konsten. Det något
såa och opolerade i fru Östbergs artistiska skaplynne kom
här. godt till pass, om det ock ej förhjelpte henne att nå
idealet af demoniskt-tragiskt drottningsmajestät. I alla fall
blef dock fru Östbergs Nattens Drottning något annat än en
mer eller mindre ferm koloratursångerska, som omedelbart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
