Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
friskt, men dock tjenar att ge en anslående fart åt föredraget.
För Eudoras parti saknade frk. K. nödig koloraturfärdighet
och det hade nog ur alla synpunkter varit bättre att låta
en mer rutinerad artist, frk. Strandberg t. ex., utföra partiet,
som föga lämpar sig såsom lärospån för en ungdomlig talang,
särdeles som den dramatiska sidan deraf är lika vansklig
som otacksam. Frk. K. eger en mycket god teaterapparition,
men som prinsessan Eudora såg hon förvånande -— ålder-
stigen ut.
Att röra vid Verdis »Ernani» var måhända något oför-
sigtigt af vederbörande med hänsyn till de minnen derige-
nom hos musikvännen uppväckas af en den svenska lyriska
konstens glansperiod, den tid då Louise Michaéli, Oscar Ar-
noldson,;’ Gustaf Sandström och Conrad Behrens i denna opera
bildade en qvartett, som i strålande röstprakt sökte sin like.
Äfven den senaste reprisen med Lilli Lehmann, ÄAr-
noldson, Lundqvist och Willman var af högst anslående be-
skaffenhet.
En opera, som man vant sig vid att höra utmärkt fram-
stäld och som måste gifvas utmärkt för att numera göra
någon effekt, en sådan opera är »Ernani». Jag vill dock ej
förtaga arbetet i och för sig allt godt. Verdis energi gör
ofta ett uppfriskande intryck i detta hans första skede, man
stötes endast tillbaka af den omisskänneliga råhet, som uppen-
barar sig deri. Dryckeskören 1 början kan ju dock ha an-
språk på att få vara rå, men då deremot ej Ernanis B-dur-
cabaletta, särdeles som partiet med Cantilenan börjar rätt
lofvande. Som bravurscen lemnar Ilviras entrata intet att
önska och den derpå följande duon med Carlo saknar ej en
viss grandios prägel. ’Trion med Ernani är så frisk i äkta
gammal Verdi-schablon. Om ej Silvas entréaria vore så löj-
ligt placerad, skulle den göra effekt, på konserter är den ju
rätt omtyckt. Det är åtminstone väl att man utesluter Silvas
hoppande ass-dursgalopp, hvarigenom situationen blefve än
mer parodisk. Bland de många bullrande duetterna märker
man med välbehag Ernanis och Elviras lilla fina arpeggio-
scen och bland de många brakande ensemblestyckena tredje
aktens final, ett stycke i verkligt stor stil, af magnifik lyft-
ning och glans. fan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
