Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
900
som utan tvifvel är ganska belåten med det resultat, hvartill
hon kommit med vår unga landsmaninna.
Här märkes ej ett spår af det ena registrets forcering på
det andras bekostnad, ej ett spår till tvenne olika röster inom
en och samma strupe, utan omärkligt och jemnflytande glida
de olika registren in i hvarandra. Dertill en tonansättning
så snabb, korrekt och distinkt och en ton, i alla lägen så
fast, lätt framspringande och nitid, att det gör musikvännen
godt ända in i själen, van söm han här hemma blir vid den
ena förfärliga sånguppvisningen efter den andra.
Hvad den andliga uppfattningen bakom det tekniska
angår, så måste man vidgå att den ej ännu — förklarligt
nog — står på samma höjd. Frk. A:s område synes dock
komma att blifva mera vidsträckt än frk. Thursbys, om det
också ej kommer att bli så synnerligen stort. Men det är ju
alltid bättre att vara stor i det lilla än att vara liten i det stora.
Vid den utvecklingspunkt, der frk. A. nu står, synes det
närmast vara den komiska operan som ligger bäst för henne
och möjligen semiarian; med ett ord Adelina Pattis första
repertoir: Rosina, Norina, Zerlina, Amina o. s. v. Men ett
visst något i åtskilliga af frk. A:s prestationer tycktes inne-
bära ett frö till än större blomstring. Det är ju möjligt att
rösten med tiden kan få den bredd och färgton, som erfordras
för den stora repertoaren, men än så länge tycks det vara
långt dit, så mycket mer som den dramatiska begåfningen efter
allt att döma tyckes öfvervägande luta åt det gladare hållet.
Angående fröken A:s konsert-repertoir ha åtskilliga vreda
ord fälts från den urpatriotiska sidan. Det var naturligtvis
icke för att »tigga för sin sjuka mor» utan för att äfven på
det musikaliska området häfda det omtuggansvärda »Sverge
åt svenskarne».
Nåväl, på det yttersta kom ju dock den fagra sånger-
skan de belackare på skam. Hon sjöng ju till slut både
Ludvig Norman och Ivar Hallström och Andreas Hallén —
nej, det var sannt, det var osannt, inte den sistnämnde, inte.
Det var högst märkvärdigt. Kan någon musikalisk menni-
ska begripa och förstå hvarför frk. A. icke sjöng hr H.?
Jag tror nog att frk. Å. är ganska intelligent. Men ické
tycks hon begripa vinkar, när hon icke qvad hr H:s visor,
trots alla halfqvädda — — —
Också blef det se’n ord och inga visor — — —
AE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
