Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Från parkett, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En annan repris sedan förra spelåret var Drachmanns »Det
var en gång», med fröken Zetterberg som prinsessa. Då stycket
endast gifvits om söndagarne och jag — liksom äfven fallet synes
vara med tidningarnas hrr recensenter — har för stor pietet för
söndagshelgden för att använda den dagen till teaterbesök, måste
jag inskränka mig till meddelande derom af den uppgiften, att
fröken Z. lär ha egt åtskilliga lyckade moment i sitt spel.
Medan direktionen ännu låg på den satiriska bogen, tog
den upp Sheridans kvicka »Skandalskolan». Medan det mennisko-
lyte, som bestraffas i Folkefienden, framträder måhända mest i
våra dar, vänder sig Skandalskolan mot den missriktning af men-
niskokaraktären, som ej kan sägas vara särskildt utmärkande för
vår tid, utan florerat i mång hundrade år och kommer att göra
det än i århundraden: benägenheten att ovårdigt handskas med sina
medmenniskors goda namn och rykte. Ämnet eger således alltid
förtjensten af att vara då jour, och det mästerliga sätt, hvarpå
Sheridan skrifvit sin komedi, gör, att de många decennierna ej
förmått vidare damhölja stycket, utan det är snarare att räkna
bland de klassiska stycken, hvilka icke allenast äro till för att
läsas af specialister, utan äfven kunna med nöje ses af litet hvar.
För en större teater och dess personal borde det då vara en honnett
ambition att med verklig omsorg söka återgifva sådana stycken,
så att den öfver desamma hvilande egendomliga tidsstämningen
komme till sin fulla rätt, och sättet hvarpå man lyckas häri är
just ett förträffligt kriterium på beskaffenheten af en dylik teaters
konstnärliga ledning och af det konstintresse, som besjälar dess
personal. Men erinrar man sig först t. ex. Holbergsrepresenta-
tionerna förra året och sedan denna repris, är det ursäktligt, om
man icke precis vill erkänna befogenheten 1 alt af de granna lof-
sånger, som ibland låta sig höras, eller tror fullt på den öfver-
svinliga konstnärsnimbus, som pretenderas på ett och annat håll.
Det förefaller som om äfven de obestridligt framstående artisterna
vid teatern hade ganska svårt att förflytta sig öfver råmärkena
för ett visst tämligen begränsadt område. Och i detta hänseen-
de behöfver man inte gå mer än ett par dar tillbaka, till upp-
förandet af Artur Fitgers ståtliga sorgespel, Häxan, för att finna
en ny bekräftelse derpå. Orsakerna till denna begränsning äro
tvifvelsutan många, men en af de allra mest bidragande är sä-
kerligen "den totala bristen på en verkligt både ästetiskt, ar-
tistiskt och humanistiskt bildad ledare en för resten ganska
svåranskafflig figur — som kan träda till, der artistens egen tek-
nik, bildning, smak eller känsla ej förslår, och så att säga, slå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
