Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - På konstens tinnar. Några drag från Jenny Linds triumftåg i utlandet. Ur samtida anteckningar, af Frithiof Cronhamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
all den glädje som dagen derpå bereddes henne. Hon var då
på besök hos instruktör Nielsen på dennes villa vid Fredriks-
berg. Vid tiotiden på aftonen uppvaktades hon af närmare fyra
hundra personer, mest studenter, hvilka önskade bringa henne
sin hyllning.
Härom skrifver hon sjelf i ett bref från Karlskrona några
dagar derefter: »Om ni kunde ana huru jag denna sommar blif-
vit firad och huru jag i Köpenhamn blifvit bekransad och be-
sjungen af deras poeter. Emedan jag tror mig göra Er ett
nöje, sänder jag de verser som de danska studenterna togs af-
sked af .mig med. Jag var på landet, och i en hast förde man
mig ut på en balkong och — hvad fick jag se — hela trädgår-
den upplyst af bloss och strålande anleten. Då afsjöngos inne:
liggande verser, och jag glömmer aldrig hur högtidligt det var.
S
Jag svarade med en sång”, och ett lifligt »Lefve Jenny Lind!»
]
var det sista de yttrade. O! Så mycken himmelsk glädje jag
Å.
känt! Men hvarför skola glädje och sorg — två så olika vä-
senden — ändock alltid följa hvarandra så troget genom lifvet?
Jo, jag vet. Jag böjer milt hufvud och utropar: Herre, ske
din vilja i allt! och jag känner mig då stark att bära mot-
och medgång!» i
Jag har tillåtit mig kursivera dessa rader, för att de icke
måtte undgå läsarens uppmärksamhet. De verka frapperande
— inte sant? Ty huru många unga operasångerskor skulle väl
1 vår tid uppenbara ett 8å ödmjukt sinnelag, en så varm reli-
giös känsla, helst då de omsusas af "en främmande nations
bifallsjubel! Skola vi icke komma öfverens derom att Jenny
Linds storhet redan låg i hennes personliga anspråkslöshet, i
hennes för smickrets berusande gift oåtkomliga sinne?”
De verser Jenny Lind talade om i sitt bref voro ej för-
fattade af någon okänd man: de voro af H. CO. Andersen, den
blide sagodiktaren, med hvilken sångerskan sedan knöt ett varmt
vänskapsband. VWVerserna hade följande lydelse:
Sedan studentsångens toner förklingat lät den öfverraskade och djupt
rörda, anspråkslösa sångerskan utflytta ett piano på balkongen och tackade
för hyllningen med att sjunga Pacinis aria: »Jag har ej ord som rätt för-
må att tolka hvad jag känner», samt Geijers romans: »Kommer ej våren».
"" Man jemföre hvad J. A. Josephson yttrar i sina dagboksanteckningar.
»Det gladde mig högt att åter se henne efter den lysande triumf hon firat
i Kjöbenhavn. Hennes geniala anspråkslöshet har ingenting förlorat genom
dessa nya framgångar: hennes natur vinner ständigt mer och mer harmoni,
och det är kanske derför nu mera jemnhet i hennes lynne och hjertlighet,
än det var före hennes utresa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
