Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANETTES
ASPA SNRA JR VÄARAS
114
Musikföreningen har åter skänkt hufvudstaden ett par intres-
santa musikaftnar, hvilka, om de också icke egde samma stor-
slagna karakter som Faust-konserterna, likväl med skäl kunna
hänföras till höstsäsongens allra förnämsta musikfester.
Guiseppe Verdis Requiem egde icke som Hector Berlioz”
arbete fullt nyhetens behag. Genom Zelia Trebellis: initiativ
uppfördes arbetet redan för ett decennium sedan med henne,
Fredrika Stenhammar, Oscar Arnoldson och Conrad Behrens i
solopartierna, 1 kören dåvarande Nya Harmoniska HBällskapet.
Trebellis praktfulla stämma och fulländade metod, Fredrika
Stenhammars känsliga sång och vackra stämma, Oscar Arnoldsons
välljudande fylliga tenor och musikaliska föredrag samt Behrens’
visserligen redan något reducerade och medtagna, men ännu väl-
digt klingande basso profondo utfylde förträffligt solopartierna.
Det gläder oss derför att kunna konstatera att det nuva-
rande utförandet alls icke utvisade någon »tidernas försämring).
Om också den påräknade tenoristens uteblifvande gjorde att tenor-
partiet i denna tolkning ej blef hvad det blef i Arnoldsons händer,
så måste det méedgifvas att fru Östbergs röst i det högre läget
öfverträffar föregångerskans liksom hr Salomon Smith i det stora
hela gaf sitt parti en finare, mer konstnärlig och djup pregel än
föregångaren. Trebelli hör ju till verldssångerskornas antal, men
icke dess mindre fann hon i fru Edling en ganska värdig efter-
träderska och är detta det mest berömmande man kan tänka sig
i detta parti... Men så öfverträffade fru E. också sig sjelf som
oratoriesångerska. Hon var ypperligt disponerad och — som
en poetisk själ en gång sade — »godhetens milda värme brinner
i denna vackra stämma». Men också föredraget var i hög grad
lofvärdt. En bred, ren, uttrycksfull legatostil, ett känsligt och
genommusikaliskt framförande åf de skiftande stämningarne. Det
var mer än konstnjutning, det var högstämd andakt, som intog
åhörarne under fru Edlings slutnummer, der hon dessutom för:
tjenstfullt sekunderades af de manlige solisterna.
Af dessa imponerade som alltid hr Smith -— som börjar
bli lika unik bland sångare som förut bland apotekare — med
sitt malmfylda röstmaterial, hvars intensivt tragiska dunkel i
detta parti gjorde makalös effekt. Jag trotsar till och med sjelfva
Lasalle att få fram en präktigare verkan af det majestätiska
»Confutatis maledictis», glanspunkten i hr Smiths förträffliga
framställning. ;
Mindre vån vid den stil, som här fordras, var naturligen
fru Östberg. Men med den sega viljekraft, som aldrig ger sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
