Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Från Parkett af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sä > RAT
RAR INITIIIIESE
—
150
förlof sagdt ungefär detsamma som det enligt Hamlet är att
bjuda bönder på kaviar. Det är dock måhända icke hufvu
sakligen allmänhetens fel, utan måhända blef den rättvisa kri-
tik, som sättet för styckets återgifvande allmänt framkall
kärkommen anledning för teatervederbörande att afstå från försöke
att odla en genre, hvarför de uppenbarligen hysa endast ett !l
platoniskt intresse. Af flera anledningar måste man ju antag:
det vidt spridda, omständligt detaljerade ryktet, enligt q
dyre monark efter fjerde aktens stora hädiska scen inkallat
teaterdirektören och i de kgl. foyerrummen i uppvaktningens
närvaro gifvit honom en tämligen omild uppsträckning för uppta-
gandet af ett sådant stycke, farit med lögn. Det är ju först
troligt, att vår konung, som är verldens mest bildade monark,
icke med sin förkärlek för alt tyskt skulle långt förut tagit
kännedom om ett i sitt hemland så uppburet arbete. C
)m genom
> ej
någon egendomlig slump han emellertid ej så gjort, är det dock
absolut otänkbart och en förolämpning mot hans goda smak att
antaga, att han, sjelf skald och vältalare, icke skulle känt sig i
lika hög grad som den gréflige skalden tilltalad af all den kolo-
rit och färgprakt eller djupt poetiska stämning, hvarpå detta
stycke är så rikt.) För öfrigt, hur Syrdelktisd tankar man än
måste hysa om direktör Willman, får man dock väl icke tro, att
han icke skulle haft den aktning för sig sjelf och sin befattning att
han icke, med fog djupt förnärmad öfver en dylik tillrättavisning,
i vördsamma ordalag dels erinrat om att kgl. teatern ej längre
vore någon hofteater och dels ofördröjligen stälde sin plats till
disposition. Om inte hela historien är gripen ur luften, har den
kanske uppkommit deraf, att h. m:t uttryckt sitt misshag med
att icke ett så utmärkt stycke fått ett fullt värdigt RADE
Det hade varit ett nytt bevis på det varma, upplysta konstintresgse
som alltid besjälar medlemmarne af vårt konungahus.
Hur stora sympatier man än hyser för den nuvarande skan-
dinaviska dramatiska diktningen, så har det dock understundom sitt
stora behag att utbyta dess mera allvarliga och dystra färgton mot
den varmare och yppigare kolorit, som hvilar öfver ett sådant
stycke som Häxan, och der örat smekes af sjelfva orden, liksom
af klangen af välljudande toner, eller hjertat försättes 1 dallring
genom den känslornas lyrik, som äkimrar genom prosaformen.
I den intressanta teckning af Artur Fitger, som Georg
Brandes lemnat i sitt arbete »Berlin som tysk Rigshovedstad»
(s. 470 0. f.), framhåller han det rörande i den gamla hanse-
staden Bremens intelligenta hållning gentemot Fitger. "Ty i stäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
