Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Ett nytt system i fattigvården, af Kristian Winter-Hjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
äfven om de föreslagna understöden ej öfverskrida regulativet.
Distriktsföreståndarena, hvilka bilda mellanlänken mellan vår-
darne och styrelsen, bålla en och annan gång under ledning af
styrelsens ordförande gemensamt möte till öfverläggning om
allmänna fattigvårdsangelägenheter.
Detta är hufvuddragen 1 det så kallade Elberfeldersyste-
met. Elberfeld är en fabriksstad i preussiska rhenprovinsen.
Den hade; år 1800, omkring. 12,000. invånare, 1852 «redan
50,000, år 1875: 80,000, år 1885: 106,000. Ökningen före-
ter mycken likhet med Kristianias, ehuru i Elberfeld tillväxten
nästan uteslutande härrör från fabriksverksamhetens utveckling.
Då ; denna ;till..en;.stor del sär .beroende’iaf modet, har. den
varit utsatt för kriser, och uppmanade särskildt till inrättandet
af en god fattigvård.
Redan år 1800 visade sig den kyrkliga församlings-fattig-
vården ur stånd att afhjälpa nöden. Man bildade då en kom-
munal fattigvård, dock så, att utgifterna fortfarande täcktes
genom frivilliga bidrag. Sex borgare öfvertogo bestyrelsen, men
deras tal måste efter hand ökas och administrationen dessutom
undergå åtskilliga ändringar allt eftersom staden växte, och år
1843 nödsakades man utskrifva fattigskatt.
I de senaste åren före 1853 leddes fattigvården af en
talrik nämnd, hvilken faststälde understöden, medan vårdarne,
hvilkas tal från It år 1802 hade stigit till 50 år 1849, hade
uppsyn med de fattiga. Det visade sig emellertid, att denna
administration ej förmådde fullgöra uppdraget, ehuru tiderna
icke voro ogynsamma. Tiggeriet, antalet fattiga, äfvensom ut-
"gifterna växte hastigt. Då beslöt man att från och med 1853
försöka en ny ordning.
Man ökade vårdarnes tal till 300, så att hvarje vårdare
skulle ha högst 4 familjer att tillse, och man gaf dem äfven
myndigheten, då de, samlade till distriktsmöten på 14 vårdare
under ordförandeskap af en äfvenledes oaflönad distriktsföre-
ståndare, skulle bestämma understödsbeloppen, hvaraf intet be-
viljades för längre tid än 14 dagar (fasta understöd beviljas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
