Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Simfåglar och vadare af Ludvig Josephson. I. Vildänder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
förekomma att äfven medelmåttiga eller yngre krafter få sig
för svåra uppgifter förelagda, när teatern ej förfogar öfver
ett tillräckligt antal - artister af rang. -Men der den det gör,
der är det ett brott mot konsten att — såsom ofta varit fallet
på de kgl. teatrarne, för att på tvenne scener samtidigt kunna
uppföra större talpjeser — öfverlemna så godt som åt slumpen
en hel: del vigtiga roller.
Och lika skadligt t är-att oupphörligt belasta enstaka unga
skådespelare med bördor af stora hufvudroller, utan att desse,
må "vara att de äro fitiga. och äregiriga konstnärsämnen, 1
en enda af dessa roller bevisat sig ega förmågan att kunna
genomtränga eller utföra den anspråksfulla uppgiften. Sådant
hämnar sig sjelf, uttråkar publiken, som icke alltid låter in-
billa sig att svart. är hvitt; och gör den favoriserade slut-
ligen omöjlig. Det är lika vigtigt att ekonomisera med de
artistiska som med de ekonomiska tillgångarna.
När man betänker hur de kgl. teaterdirektionerna och
deras. sceniska ledare under de senaste perioderna med lugnt
mod :lefvande begrafvit utmärkta. förmågor, medan unga
omogna försökskonstnärer och elever fått förstöra de största
uppgifter, så. har i sanning svåra försyndelser. begåtts mot
vår nationela konst, just af den högsta instansen för drama-
tisk konst i landet. . Derför tröttades de försummade stora
artisterna och gingo med blödande hjertan bort ur lifvet eller
tjensten. En Dahlqvist förnekades att spela Lear när han be-
gärde det — men om en medelmåtta nu för tiden begär den
ena stora uppgiften efter den andra, så får han eller hon sin
vilja fram, trots oförmågan. Det är ej nog med att vi under
samma tidrymd ha kunnat glädja oss åt goda framställningar
inom konversations-komedien, vi ha förlorat det väsentligaste ut-
trycket för den högsta konsten, och de flesta nya dugande kraf-
ter vid de kgl. teatrarnes scener ha hemtats från andra teatrar
för att ersätta teaterns egna brister. Derför ingen tradition, in-
gen fortsättning och utveckling. Att sådana förhållanden, när de
fritt få utveckla sig, skola försämra smaken är naturligt. Och
smaken, en gång försämrad, lägger sin magra gödsel på den
dåligt plöjda marken, och dilettantismen blomstrar. Ja, så
heter det: dilettantism! Det är denna sorgliga afart af konst
som besegrat den verkliga konsten i Stockholm. — Neka att
så är! Dilettantism från vår första scen blir dilettantism på
de öfriga. Slutligen älskar man ingen annan konstyttring än
dilettantismen, och att denna spridt sig från de kgl. teatrarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
