Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4—5 - Andalusiskan. Spansk folklifsbild af Emile Marchais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
Pedro steg in med triumferande min. Då han märkte
sin älskades frånvaro, helsade han vännerna och gick upp.
Carlos var blek som döden. Han tog rep, en dolk och
gick upp, äfven han.
Dörren var stängd, han öppnade den... och då...
då... Men nej, ban älskade denna qvinna för högt. Då
han såg henne kunde han ej mer, tårar fylde hans ögon .. .
Han vände sig hastigt till Pedro.
-— Kom du! Jag har något att säga dig.
Pedro följde maskinmessigt med, fastän Carlos ej lät
höra ett ord, allt under det han styrde kosan ett stycke
bort från posadan. Efter att ha passerat en hed med dverg-
träd, kommo de till foten af en långsträckt gräsvall vid
sidan af en skogsdunge. En månstråle banade sig väg mellan
träden och föll på jernvägsskenorna der nedanför.
Carlos pekade på dem med ett obeskrifligt uttryck af
beslutsamhet.
Pedro förstod meningen, utstötte en förfärlig ed och
ville fly. Men fåfängt! Carlos höll honom qvar och i ett
ögonblick betvingad, urståndsatt att ropa, låg han der, ry-
sande af fasa, fastbunden öfver jernvägsspåren. Och Carlos
väntade, stödd mot en nära stående sykomor.
En aflägsen hvissling, skarp genomträngande ... och
två röda ögon vid" horisonten... det var döden, som kom.
Der låg han, den eländige, darrande i ångestsvett, så-
rande sig sjelf för att komma lös. Och utan medlidande
betraktade honom Carlos; när tåget på grund af terrängför-
hållandena långsamt, men dock oblidkeligt, i kurva, kom
närmre, gick han helt kallt några steg längre in i skogen.
Då, i detta fasansfulla ögonblick, visar sig der borta
skuggan af en qvinlig gestalt; den kommer närmre, närmre,
nu hviskar den till Pedro:
— Det är jag.
Och fort med en knif — det var Carlos dolk — afskär
hon banden, repen, alla dessa fjettrar, som sargat honom till
blods. Hon talar till honom i ord hastiga som en hvissling:
— Hoppa upp i en vagn. ... Tåget saktar farten här.
Jag gör som du... Var lugn blott.
Men hans fingrar snärja in sig: en fot och armarne äro
bundna än. Åh! Han visste hvad han gjorde, Carlos.
— Vi äro förlorade, mumlar Pedro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
