Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Budskap från Volontaire - 1. Musikalisk revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
Herrar Ödman och Lange med sina vackra stämmor hade
svårt nog till börja med att vinna terräng inom den danska
teaterverlden. De voro ju också svenskar.
Hr Brun med sin ytterst medelmåttiga röst vänder upp
och ned på vår repertoir och operan »Faust» begåfvas med nya
hufvudtolkar enkom för hans skull. Han är ju också dansk.
Det är artigt, det der — men icke mot konstens gudinna.
Faust t. ex. När såg man en tarfligare sådan på svenska opera-
scenen? Hr Hallströms olycksaliga import, hr Warmuth —
svår i åminnelse — törhända, men annars?
När skådade man förr en slik väderqvarnsplastik i denna
rol? Den gamle, bräcklige Doktor Faust — förvånande oböjd
af åren — gestikulerade och väsnades med armar och ben till
den grad, att gubbens nattrock emellanåt flög upp framtill och
man derinunder fick se den kommande gentilessen titta fram.
Det var ju en dråplig illusion.
Hr Brun är en utmärkt skådespelare — säges det. Men
i Faust misstog han sig ibland alldeles oförlåtligt. IT. ex. när
han i bevekande »söde og blöde» toner undergifvet bad den lede:
»O skänk mig på nytt all ungdomens lycka!» . Man behöfver
väl knapt ha läst Goethes majestätiska mästerdikt för att be-
gripa att Faust icke får framställas i ett dylikt subordinations-
förhållande gent emot ondskans makt — aldrig någonsin.
Och när Faust vid slutet af duetten springer med stora
teatersteg sin väg från Mefisto — hvilken åskådlig bild ger icke
detta af huru den sataniske förledaren för ut den metamorfo-
serade enslingen till lifvets brusande vimmel!
Det måtte vara bra härligt att bli applåderad af den mindre
bildade och tänkande teaterpubliken, när en konstnär vill ned-
låta sig till sådana genomskinliga applådknep.
I »Lohengrin? var hr B. onekligen mera lyckad, trots det
att rösten än mindre än i »Faust» här förslog. Men hr B:s
föredrag är särdeles innerligt och den förtjensten gjorde här god
lycka. Alltsedan Arnoldsons dagar ha vissa delar af partiet ej
fått så mycken naturlig hjertevärme som nu. Dertill kom en
apparition, som var mer lämplig för partiet än de begge närmast
föregående tenorsångarnes. Men — hvi gå öfver ån efter vat-
ten? Hr BSellman skulle ha gjort det der lika bra och, väl
disponerad, tagit sina höga toner mycket bättre än hr Brun,
hvars kantiga plastik icke heller slog väl i spann med den guda-
sände Graalhjeltens upphöjda lugn och värdighet.
ga. Re
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
