Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Budskap från Volontaire - 1. Musikalisk revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
Nej, men låt oss nu gå i Storkyrkan! Hvarför i Stor-
kyrkan? Åtföljdes oratoriet af något andligt föredrag af hr
Fehr? Eller af komponisten sjelf, om hvars stora vältalighet
jag har den äran dela hans majestäts ytterst fördelaktiga åsigt?
Alls icke, åtminstone så länge jag satt qvar.
Och jag satt qvar till slutet och höll mig anständigt vaken.
En gammal lärd 1 mitt sällskap domnade deremot af tid
efter annan. »Longörer, longörer», pustade professorn.
Men jag som sett gubben ta sig väl mycket Chambertin
till bästa på den diner, hvarifrån vi begge m. fl. kommo, kände
mig ej hågad underskrifva den gamla sentensen: in vino veritas.
Nog kanske longörer förekommo i oratoriet, men — du
milde Gud! — inte var väl ändå en longör framme för hvar
gång som gubben nickade till.
Nickade till gjorde han nämligen så ofta, så. Först trodde
jag det var af förtjusning och förvånades öfver så tätt hopade
förtjusningstecken.
Sen trodde jag gubben nickade till hvar gång han i mu-
siken mötte någon gammal välkänd kompositör. Nu höll jag
på att nicka med.
Till sist kom ny nick för hvar takt — nej men, gubben
nickar ju i takt. Åh, så originelt — hu! hvad var det? Ett
slags basun 1 instrumenteringen?
I bryderi om ordalagen lemnar jag ordet åt aftonens mång-
sidige kompositör:
»Ja, han snarkade så besatt
Att som Fama lär tuta
Auditorium brast i skratt
Och professorn fick sluta.»
Med den skilnaden att auditorium i Storkyrkan hvarken
brast i värdighet eller — skratt. Icke desto mindre »fick pro-
fessorn sluta.» För att icke stöta honom, nöp jag honom i
armen — litet, helt litet, bara.
Gubben vaknade med ett: Hut, barberare!
Den benägne läsaren torde icke förtänka mig att jag lem-
nade Simeons långa haranger åt sitt öde och plötsligt dök
ned i bänken med ansigtet i näsduken, skakande af — ja det
var bara hr Hallén jag grät åt — skakande af — en annan sin-
nesrörelse, mycket svår att ådraga sig vare sig under oratorier
eller — lustspel, när man sjelf agerar, nota bene.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
