Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - En slocknad stjerna. Några ord med anledning af Elise Hvassers afsked från scenen, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67:
Dp
Det är mycket troligt för resten att fru Engelbrecht passar
bättre för Annas rol, der hon i landsorten lär ha upptagit sin
moders mantel på ett icke oäfvet sätt. Undras nu om fru E.
skall och kan göra detta i ännu vigtigare partier, om hon ärft
de nödiga förutsättningarna derför?
Den unga späda och friska flicka, som å Dramatiska Teatern
nyåret 1879 debuterade som Sardous Dora och ett par år der-
efter var Nya "Teaterns »Elfva», är nu så långt från elfvans
apparation, att det vore skada om denna antydda omständighet
skulle i skådespelerskans 26:te år stänga hennes teaterbana, ty
hotande ser det ut.
Hotande att aldrig låta hr Fredrikson komma till ordet var
den applåd, som helsade Bolingbroke vid hans entré i början
af de Scribeska intrigerna. Sålunda föll k. teaterstyrelsens små
försök ut »att göra hr F. omöjlig för Stockholm». Jag skref
ju redan i Marshäftet’ »Stackars hr — Willman»! Hr F. bugade
och bugade, lade handen på hjertat, smålog och bugade igen
under alltjemt fortfarande oväsen. Hr Elmlund hörde på, orörlig
och bekymrad, som franska ambassadören borde se ut. Vi kunna
glädja hr FE:s vänner att hr F. till fullo senterade detta bull-
rande mottagande. Han var så glad deråt som om han aldrig
fått en applåd förr. Dagen derpå sade nämligen hr FE. offent-
ligt i Lejas hattbod: »Ja, si såna applåder har jag aldrig hört.
Jag blef så. jag — knappt visste till mig, jag blef så — jag
— ja, jag tänkte, jag går ut igen, ja de” va —». Alla kun-
derna i Lejas bod lyssnade med sympati till deras gunstling nu
som alltid och följde med stort intresse den uppburne skåde-
spelarens försök att profva’ nya hattar. Derunder hände det
dramatiska att hp F. — rent ut — bragte ett frumtimmer på
fall. Jag skyndar: mig tillägga att det var hr Lejas kapp-
mannequin, som det täcka könets gunstling råkade slå omkull,
med stor fara att på det eftertryckligaste stöta sig med en af
Stockholmskritikens representanter, hvilken eller hvilka säger
icke jag. i;
Sedan Grabows afsked har icke sådant kurra gömma egt
rum å k. operan, som efter representationens slut. Det var
emellertid : den rättvisaste hyllning, som på lång tid egnats ett
skådespelargeni, om ock det till slut föreföll grymt att tvinga
den dödströtta och i tårar upplösta recett-tagerskan att oupp-
hörligt ytterligare framträda. Ett gripande ögonblick var skåde-
spelerskans sista replik om fredsförhandlingarne. Man märkte
hur hon kände: »nu lider det till slut, dessa äro mina sista
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
