Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Silhuetter från 1888 års kyrkomöte, af Anatole de Suède
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berättigad att söka en naturlig förklaringsgrund i det enkla
sakförhållandet, att dr Liedholm är gammal -— dårhusläkare
och sålunda van att betrakta alla menniskor som stollar, de
der både till kropp och själ behöfva tvångströja?
Komma vi så slutligen till kyrkomötets rikaste man —
lektor Widén från Hernösand. Hans karakteristik som kyrko-
mötesledamot göres bäst i fyra ord: lika tråkig som rik. Att
hr Widén kunde få så många röster till biskopsstolen i Hernö-
sand är nästan oförklarligt. Kanske tänkte han med högtsalig
hr Ivar Blå: »ur den pung, jag bär, kunde väl jag skaka fram
en biskop!»
Liksom seglaren från det oroliga, stormupprörda hafvet
längtar att klyfva lugnare vatten, så är det en lisa att från
den kämpande, stridslystna yttersta högern hvila ut i de stilla
vattendrag, hvari centerns farkoster ligga förtöjda. Fritt må
man klandra, att vattnet här är stillastående, gerna för mig
må oppositionen — den komme från höger eller venster —
klaga, att det är mängdt med en del »dödvatten» och att tång
och sjögräs klamrat sig fast vid mer än en köl — frid är
dock bättre än strid, den försonande kyrkan ädlare än den
hätska.
Långt ifrån verldens buller, i en stilla, vindfri vik, om-
gifven af skogklädda höjder, men med ett smalt sund ledande
ut på ett oändligt, trots så många seglares ansträngningar, så
många seklers oroliga tankefoglar ännu lika gåtfulla haf —
evighetens haf — ligger en liten farkost med en ensam gam-
mal skeppare ombord.
Ja, biskop Beckman är gammal, han är kyrkomötets senior,
och det vill icke säga så litet. Biskopen i Skara yttrar sig
icke mycket på kyrkomötet, men då han gör det, så är det
med en svag röst, som dock för en så gammal man har en
ovanligt fast och sonor klang. Men, som sagdt, ofta begär
han icke ordet och inte är det för hans skull, som ordföranden
vrider sig på sin stol. Han sitter stilla och hopsjunken på
sin plats, följer nog med förhandlingarne men stirrar stundom
rätt framför sig med en förströdd och frånvarande min. Ser
han på något? Hvem vet? Kanske skönjer han genom sundet
en liten flik af ett blått haf, vidsträckt och outgrundligt som
intet annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
