Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Från parkett, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
hänseenden torde det för henne ha på längden blifvit behagli-
gast^ om framgången vid hennes första sceniska uppträdande i
Dockhemmet varit något mindre uppseendeväckande., då hon,
att döma af hvad vi hittills af henne här i hufvudstaden sett,
ingalunda mäktat stå kvar på så pass god ståndpunkt, än min-
dre gå framåt. Det låg i Dockhemmet öfver henne ett något,
som utmärkte ett tillstånd af bundenhet och ofrihet under
instruktionens föreskrift. Sedermera tyckes hon dock sträfvat
frigöra sig något och rör sig liksom mer på egen hand, men
dermed är icke nog. I tvänne afseenden brister i synnerhet
fru H., men det är tvänne hufvudpunkter. Hvarken minspelet
eller stämman mäktar följa med och ge uttryck åt de sinnes-
rörelser rollens ord föreskrifva. Ansigtet förblir kallt och stelt,
och stämman, i sig sjelf icke ful, saknar värme och mjuk-
het och verkar, när man hör den något mer, förtvifladt
afkylande. Och hvad som häller icke var bra, var att i uttalet
ibland kommit in ett och annat ljud af simpelhet, åtminstone i
»Ett besök» första akten eller omkring den passus, der ordet
»stilig» förekommer. — Det var då en verklig njutning att i
hr Svennberg en gång på scenen få se en rikligt vacker ung och
ståtlig karl, och fruntimmerspubliken borde i sanning derefter vakna
till insigt om, huru enkla och »ostiliga» de härvarande teateräl-
skarne i sjelfva verket gemenligen äro. Hr S. egde ock en af naturen
vacker organ, som dock är i stort behof af skolning och ans, och
var att sluta af hans spel i Ett besök någonting att göra af
som skådespelare. Hr Axelson i Gringoire och Hamlet och
hr Grevillius i Hamlet fingo god karaktär på sina uppgifter,
hr Eliasson är tvifvelsutan för god för operettgyckel, men hans
Laertes var egentligen endast ett tomt, ytligt bullrande ordflöde.
Vill man i fråga om hr Lindberg sjelf söka finna en allmän formel
för, en skiljegräns mellan naturlighet och känsla å ena
sidan och manér å den andra, undrar jag om icke man
lättast komme ifrån det genom att säga, att då han är still-
sam i tal och rörelse, gör hans spel bäst verkan. Jag har
ännu, fastän det nu icke är precis i går, ett mycket lifligt in-
tryck af obehaget att se honom vid teaterscenen i Hamlet
hasa sig fram öfver hela operagolfvet och sedan göra några
storartade ekvilibristiska hopp öfver en eller flere stolar. Detta
effektnummer var nu lyckligtvis nästan helt och hållet bortlagdt.
Men huru mångfaldigt under ett stycke man än kan känna
sig oense med hr Lindbergs spel, så står dock fast, att han aldrig
är någon vanlig dussinskådespelare, icke af den ingalunda ovan-
lig sortens aktörer, som äro ytligt intresserade af sina uppgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
