Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Ur Onkel Adams korrespondens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
I trakten af Jönköping (dock några mil ifrån) bodde den tiden
en f. d. kronofogde med landskamrerstiteb som hette Sven
Ingemar Ljung. Denne hade i sin ungdom varit en af Linnés
senaste lärjungar och lefde sedan i och af minnet af den store
mannen, som undervisat honom med faderlig omsorg. Ljung
kom att gå kameralvägen, men fortfor att vara Linnéan. Hvarje
sant snille lockar fram hvarje litet frö till godt hufvud eller
snille att växa upp omkring honom. Så hotade under min
Lundatid hvarje student att bli skald, endast derför att Tegnér
bodde på Gråbrödersgatan. Hvarje liten talang stack ut huf-
vudet som en kyckling ur det brustna skalet. Jag var en bland
dem och skref en Tegnéridisk hjeltedikt, »Styrbjörn Starke»,
som tycktes vara något att göra af. Bland mina luntor ligger
nog denna produkt af en verklig akademisk nervsmitta inpackad.
Nåväl, en dylik smitta hade Linné utbredt och Sven Inge-
mar Ljung, ehuru kronofogde, var och förblef naturforskare.
Han berättade mycket om Linnés vanor och åsigter; men det
som mest anslog min fantasi och som jag bäst minnes var då
Ljung för sista gången såg sin gamla lärare. Man hade burit
ut Linné i en förstuga der han omgafs af skurbaljor och käringar,
ty fru Linnea hade anbefallt skurning och gubben måste undan.
Han hade troligen då haft sin slagattack och satt, för dragets
skull, med en handduk hängande öfver hufvudet och iklädd en
gammal nattrock. Minnet var klent, men ett par tårar glin-
drade i gubbens öga, när han för sista gången tryckte sin lär-
junges hand och gubben Ljung kunde ej utan att darra på
målet beskrifva scenen. Äfven han sade att frun var sträng
och sjelfrådig och tryckte ner sin man, som lefde i vetenska-
pens verld och äfven i dess drömmar, men ständigt hölls vid
den strälva verkligheten af frun.
Hvilken bild ändå af oss stackars menniskor!
Linnés namn flög från pol till pol och nämdes öfverallt
med vördnad under det att han som menniska berodde af en
»rifvandes» menniska till hustru och af skurkäringar placerades
mellan deras baljor och skurtrasor.
Något som i din bok fäste min uppmärksamhet var att
Linné gifte sig på Sveden — kanske samma Sveden som var
stamorten för den lika namnkunnige Svedenborg.
Nota bene i hastigheten har jag glömt att Ljung, om jag
ej misstar mig, var ledamot af Vetenskapsakademien, i hvars
handlingar han beskrifvit Lemus Tardigradus (nu Stenops, med
bifogad teckning). Detta är det enda jag vet om Ljungs lärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
