Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Två tidsbilder af Bonaventura (poem) - 2. Bålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Emellertid var akten nu slut, och då
naturligtvis från platsen de flesta gå,
och snart jemväl förbrunnet var föremålet
samt blott en hög af aska det stora bålet.
Nåväl, då tomt var torget och stilla allt,
till bålet man såg träda en blyg gestalt,
ungdomlig, blek, och tycke han bar af Balder,
men svärmisk smått var blicken, likt den hos skalder.
Det var vår lilla David, af alla känd,
som nu i hast kom sättandes från en gränd,
ja han, hvars vackra verser vi girigt sluka,
men harpan nu var utbytt emot en — kruka.
Och uti denna samlar han askan all,
att intet af den samma förkomma skall.
Han hade ej haft mod att bevista festen,
hvad af hans sorgsna uppsyn man såg för resten. —
Men hvar var gerningsmannen? — så frågar ni,
och härvid jag ej heller skall svarslös bli:
nåväl, med uppvikt krage och arg af satan
han hade stått i hörnet af Svartmangatan.
Och hvar detalj han kände, ty allt han sett,
och skamligt mot hans stilprof man sig betett,
så tyckte han, och ännu i dag han tycker,
att värre tryckfel har man båd’ tryckt och trycker. —
En tröst för honom är det alltjemt ändå,
att till odödligheten han nu skall gå,
en önskan, som för visso ej uppfyld blifvit
om Claesons äreminne han icke skrifvit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
