Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
ningen kanske är att föredraga ur musikalisk synpunkt,
främst pa det att den magnifika dess-durfrasen ma komma
till full rätt, hvilket den musikaliskt sedt ej gör i frk. N:s
nervöst andlösa framstötande, för öfrigt som sagdt utfördt
med god konst och dramatiskt verkningsfullt äfven. Trebelli
företrädde den tolkning, vi luta at, och gaf denna fras med
ett ypperligt legato, ett intensivt tryck på hvarje ton, så att
man formligen tvingades beundra denna ohejdadt sydlänskt
frambrytande stora passion.
Trebelli lär väl vara Amneris’ hittills främsta representant
å svensk scen. Hon spelade den också med mycken nerv,
var kunglig att skåda i sin stolta hållning, i sina gnistrande
juveler.
Frk. Nordgren redde sig äfven vid en sådan jemförelse
ganska verseradt och klokt, förstod hvad som tar sig ut på
tiljan, råkade visserligen aldrig i denna lågande inspiration,
som numera är bortlagd af de flesta, men visade prof på
säker reflexionsförmåga, ett ej obetydligt formvälde. Hon
är derjemte om ej vacker så dock begåfvad med ett ansigte
som gör sig bra från scenen, i profil helst, och ett för denna
aol ganska passande utseende för öfrigt. Hennes präktiga
blåsvarta hår borde lånas ut åt frk. Klemmings Julia Capulet,
jag menar naturligtvis under förutsättning att — —–––-
Fru Östberg sjöng sin Aïda med mer finess denna afton
än senast jag hörde henne i rolen. Skada blott att hon
lika litet som frk. Ek blir inspirerad till poetiskt svärmeri
i den hänförande månscenen, som var Grabows bäst lyckåde
ställe i denna opera. Något mer storslagenhet inlägger dock
fru Östberg än frk. Ek, hvars eftergifter åt »det söta» ofta
skadat hennes annars så redbart gjorda karaktersteckning.
Fru Östbergs sång var i denna opera utmärkt, af god in-
tonation, men hon ackompagnerades i sin stora soloscen icke
blott olydaktigt utan musiken misslyckades’för ett par in-
strument, som klämde till med små rysbara toner, dem
Verdi väl aldrig drömt om. Fru Ö:s attackering af höjd-
tonerna har stundom något trivialt duktigt och burdus, som
väl kunde undvikas af en sångerska, som emellanåt bjuder
på konstsång af prima rang. Påfallande är hur lika hennes
lägre toner äro fru Ch. Strandbergs förr, som man ansåg
hon skulle remplacera. Men det blef annat slag. Först
Boccaccio och sedan — Aïda!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
