Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
ren. De ville nog alla fem, om det blott ej gälde »visa
benen» — fy — nej — Gud!
Borgmästarinnan Ohlson, som är ett klokt fruntimmer
och tycker synd ej mindre om de skadade än det gröna
atlastyget, gör nu slag i saken: »Kors, Olle kan ju vara
Reinhold, vet jag.» Men Olle är’j Annas bror, går i 7:2,
och vill inte. Inte Anna heller, hvilket föranleder en
liten diskussion, den första, mellan löjtnanten och hans fru.
Dock — de försonas, de skola ändå omfamnas på scenen,
ty nu uppoffrar sig löjtnanten för ena pappans rol, tar på
sig ett lösskägg och ser för resten lika bra ut som vanligt.
»Han kan ha gift sig mycket ung.»
Men lilla Olle vill anlägga mustascher, det är hans
vilkor. Annars vill han visst inte göra sig till ett spekta-
kel och »kurtisera syster min» — »äsch — om det vore t. ex.
Lundströms lilla pi—» »I Jesse namn, hvad säger nu lilla
Olle?» En bekymrad mamma afbrytes af den fiffige svågern,
som lofvar Olle att »pubach skall flyta» mellan kulisserna
och syster Anna lofvar att — inte pussa honom. »För det
ser så fånigt ut, när det ändå bara ä’ syster min, och kam-
raterna sir på och grinar — så mycket du vet, Annicka,
försök inte sta och pussas, för då tar jag och lägger dig
på käftament— —» »Fy, lilla Olle, tyst, lilla Olle», och lilla
Olle blidkas med heligt bedyrande och tillåtelse att med en
kolbit få göra några små, små utkast, der naturen hittills
visat en sårande nonchalance.
Gamle spirituele postmästar Lindmark är sjelfskrifven
för den seriöse pappans rol. Postmästarn har nu varit med
i 40 år i alla societetsspektakel i den lilla staden, spelat
hjelte och bof, prest och röfvare, Hedin och Almlöf och
Dahlqvist och Sevelin om hvarandra, alltid lika excellent,
alltid lika beundrad. Hans lifs dröm var att spela Hamlet,
men då det på 50-talet var å bane, visade sig att alla sta-
dens mamseller och dess fröken ville bli Ophelia men att
ingen — hvarken karl eller qvinna, gift eller ogift, ung
eller gammal — ville bli drottningen. Icke ens gamla sek-
ter Finlund, som ansågs så passande, tack vare diverse
stora käringtriumfer, såsom fru Griponia, fru Hammerström
O. S. V.
Stadens första altsångerska, stödjepelaren för »Sångsäll-
skapet» både i körer och soli, tuIlförvalterskan Paulsson
hade åtagit sig Hedvigs rol, men sannt konstnärlig som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
