Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från parkett, av Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
nuvarande recensent är gervinist, om hennes verkliga och väl-
förtjenta triumf. Och den som bekant sä ovanligt lärde och
vise H. A. B. i Sv. Dbl. kunde 1885 inte bättre sin Ger-
vinus; än att han, som det tycktes af allt hjerta, instämde i lof-
orden. — Och Gervinus hade ändå som sagdt kommit ut redan
1849, men först i nådens år 1889, d. v. s. jämt 40 år senare, blef
han fullt erkänd af hrr Stockholmsrecensenter. Hans skugga
bör verkligen vara fru Hartman tacksam. Det är ett nytt bevis
på skönhetens och talangens förenade makt.
Fru Hartmans uppfattning och återgifvande af rollen äro nu
snart sagdt enhälligt fastslagna såsom de enda saliggörande, och
hr V. S., som blygsamt bjöd till att knysta, kröp strax till korset.
Inför en sådan enhällighet vore väl egentligen det klokaste att
helt vackert stoppa in alla sina tvifvelsmål. Kanske hade ock
inga tvifvelsmål återstått för mig, om t. ex. Sv. Dbis recensent,
hvilken snält och omständligt ordar om sin vånda att frångå
den gamla traditionella uppfattningen, varit nog vänlig att upp-
lysa om icke blott att han reflekterat länge och väl, utan ock
sättet hvarpå han i sina reflektioner ledde sig till sist fram till
det resultat att det var alldeles på tok med det gamla sättet.
Totalintrycket vid åseendet af fru Hartmans argbigga blir en
undran, hvarför en så stor apparat som hela fem akter etc. och
så många brutala åtgärder skulle behöfvas för att lära denna ostyriga
barnunge mores. Det borde ha kunnat skett med mycket mindre ;
obändigbeten är inte värre än att man godt med någonting så
enkelt som en risbastu hade bort kunna undvika hela den onö-
diga kraftförbrukning, som nu dels pjesen, dels hr Hillberg sjelf
ålägger Petruchio. När fru Hartman sträcker på sin lilla späda
figur och sticker upp sin lilla näsa och söker se kavat ut, blir
det snarare ett näbbigt, nippertippsaktigt barn, till på köpet med
afgjord borgerlig anstrykning, än någon representant af adlig börd
för den renässanstid, hvars blodfullhet och kraft man ändå samtidigt
i recensionerna varit ganska angelägen att orda om. Den fasa
hennes omgifning och staden erfar för henne kvarstår oförklarlig
med fru H. i rollen. Med det intryck hon gör af mera barn
än kvinna får man ej sigte på den sensualism, som, senare
när böjelsen för Petruchio vaknat i hennes sinne, måste fram-
träda, då dylikt var ett hufvuddrag för dåtida menniskors
kärlek, och ej heller klart för sig, att hon rent af, hvad tiden be-
träffar, ens hunnit hålla på så länge att hon blifvit en visa för
hela staden och sjelf fått egentlig anledning att frukta för att
tiden skall gå och hon bli der sittande. Man har ifrigt hållit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
