Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Till franska revolutionens hundraårsminne - En bortgången humorist (minnesruna öfver lektor A. E. Holmgren). 2. Några supplerande minnen af F. H—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
frambragtes uteslutande med munnen. Och det var verkliga
klarinettoner, sä verkliga, att äfven personer med högt ut-
veckladt musiköra kunde taga miste och anse dem fram-
lockade ur en riktig klarinett. Detta hände en gång den
bekante musikdirektören R. Då han en sommarafton be-
fann sig med några vänner i öfre våningen på Blå porten,
hörde han plötsligt klarinettoner från den nedra. »Det var
mig en huggare att blåsa», utropade han, »undrar, hvem
det kan vara.» Den saken blef snart utredd. Den ypper-
liga klarinettisten befanns vara ingen annan än Holmgren,
som hjertligt gladde sig åt att hafva med sin härmnings-
konst kuggat en riktig musiker. — Förutom klarinetten
kunde äfven flöjten med de ljufvaste toner komma fram
(käppen på tvären), hvilka småningom sänkte sig till klari-
nettens nästoner.
Högst kostlig var äfven Holmgren, när han spelade
sina så kallade »bondorgler». Var han i sitt rätta esse, ut-
förde han, helst om han kom sig för dermed oombedd,
detta musikaliska konststycke på ett sätt, att åhörarne »lågo
dubbla» under paroxysmer af skratt. Med den trygga, hög-
tidliga minen hos en bondorgelnist satte han sig till pianot
och lät med tillhjelp af detta och ett skarpt frustande med
läpparna en psalm gå af stapeln. Hvarje frustning återgaf
en motsvarande ton i melodien, och det hela lät icke olikt
en psalm, utförd på en gammal orgel med temligen brist-
fälliga blåsbälgar. På slutet, då »församlingen instämde»,
kommo tonerna djupt ur den exeqverandes strupe.
Orsamarschen utförde äfven Flugis ofta på sitt egna
vis, i det han, efter att för öfrigt hafva spelat stycket på
piano med omisskänlig musikalisk talang, frambragte de tre
sista tonerna genom att lika många gånger hastigt sätta sig
på hela klaviaturen — något som gjorde ett högst komiskt
intryck.
Den bortgångne humoristen var bekant för sitt gäst-
vänliga väsen. Han mottog gerna besök och tyckte om
att, halfliggande på sin soffa, prata bort en aftonstund vid
ett glas tillsammans med en eller par vänner. Gick det
för lång tid om mellan besöken, kom icke sällan en skrift-
lig påminnelse från Flugis. Såsom prof på, hur dylika in-
bjudningar voro affattade, må här meddelas följande skrif-
velse, aflåten till författaren af dessa rader strax efter H:s
återkomst från en utflygt till Norrland:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
