Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Till franska revolutionens hundraårsminne - Fru Charlotte Strandberg och Sjunde Budet af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
âiâ
Anna (Den Vilseförda) — samt Valentin (Fortunios visa), Den sköna
Helena och Anna Stina (Riddar Blåskägg) — se der så vidt vi i en
hast kunnat erinra oss en del af fru Strandbergs roler, hvilka kanske
äro hälften flertaligare än denna bråkdel, så mycket mer som fru S.
innehaft en mängd talroler, alltifrån »Hittebarnet», »Barnhusbarnen»
(Fanny), »En bengalisk tiger» m. fl. i sin ungdom till den gamla hexan
i Gustaf IJLs »Bedragne Pascha» vid k. teaterjubileet 1882.
Som man ser, har fru S. under dessa tvenne tjog år icke
legat på latsidan, helst som hon ibland af intresse för saken
uppträdt i kören, som statist o. s. v. Sällan eller aldrig har
hon sändt återbud till repetition eller representation, aldrig kom-
mit för sent, tidigt nere i sin loge, gladt pratande, aldrig intri-
gant och svår mot rivaler (annat än med sin öfverlägsna
talang), anspråkslös, tjenstvillig, förnöjsam, glädtigt enkel och god
— se der den enkla sanningen om denna konstnärinna såsom
menniska och kamrat vid vårt lands främsta konstanstalt.
Som konstnärinna är friskhet och behag de egenskaper, som
beredt fru Strandberg hennes lycka och gjort henne till — som
Aftonbladets utmärkte musikbedömare mycket korrekt säger —
»en af de mest typiska subretter vår k. scen någonsin egt».
Nyss anförda utdrag ur fru S:s repertoir gifver en — om
ock ofullständig — föreställning om hennes mångsidighet och
användbarhet.
Ehuru Alice (Robert) och Ortrud (Lohengrin) lågo stick i
stäf mot sångerskans skaplynne, hade hon dock i den förstnämnda
flera lyckade moment såsom entrén i akt I, breftiraden i den
andra, fästmanskupletterna med inledande småkoketta recitativ i
den tredje, om ock fortsättningen af operan blef henne öfver-
mäktig. Som Ortrud ansåg N. D. A:s stränga Q. henne »gan-
ska skickligt lotsa sig i land», hvilket ej är litet sagdt om ett så
horribelt parti, så i alla afseenden illa liggande för sångerskan.
Redan 1853 fick fru S. ett primadonnaparti inom opéra-
comique, Martha, och, trots Julie Berwald föregått henne, skör-
dade hon här stort bifall, »tecknade själsstriden under duon ut-
märkt», fick bissera folkvisan o. s. v. I Nancys parti, som hon
sedan öfvertog, var hon dock onekligen mer hemma, ehuru de
låga alttonerna ej ville lyckas henne så väl som för fröknarna
Boye och Bournonville. Zulma, Susanna, Elizetta och Zerlina i
Fra Diavolo höra jemte Martha till de större på samma gång
känslofulla som pikanta partier fru S. utfört, Susanna redan
1853, der hon tog revanche för ett mindre lyckadt uppträdande
som Chérubin, deri sångerskan likväl, trots konkurrensen med så
vackra och farliga rivaler som frk. Boye, Hilda Sällström, Mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
