Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
förr sù att intet öga var torrt och framstälde en gripande
bild af den fattige, gamle torparen, som efter ett helt lif
af hårda mödor, svält och sorger begråter sitt enda barns
förlorade förstånd i denna enkla, konstlösa, men så oemot-
ståndligt rörande sköna melodi.
Fru Charlotte Strandberg, som i många år med mycken
berömmelse sjungit Anna, öfvergick sedan till svärmoder
Lisa, som gafs på sitt vis fullt ut lika bra med svärdotter
Mina till pigan Stina.
Nu har fru Charlotte slutat med sin »kära mor» och
fru Mina meå sin piga, som upphäft sig till matmor i huset,
men har svårt att se så gammal och barsk ut som mor
Lisa behöfver. Godhet och skälmeri stråla alltid ur denna
behagliga artists apparition och ha svårt att ej titta fram
under äfven den hiskligaste mask.
Viktor Dahlgrens Pelle var ett unicum. Derför bör
ej hr Nilsson klandras för att ej kunna jemföras med den
ojemförlige, särdeles i dennes mirakulösa föredrag af visan,
som alltid måste tas om »för bättre minnes skull, sir be-
tjenten».
Efterträdaren sökte likna sin utmärkta föregångare i
så mycket som möjligt, sprita med fingrarne, o. s. v. Fi-
guren har han för sig, muntert sinne också och det är
möjligt att han blir en framtida V. D. i denna rol, der han
redan nu väckte mycken fröjd och sysselsatte en stor dels
uppmärksamhet, ja litet för mycket till och med på de an-
dras bekostnad.
Likaså måste anmärkas att en genomkostlig landstry-
karfysionomi längst till venster under Annas sorgliga van-
sinnescen narrade hela parkett att skaka af skratt — bakom
näsdukarne, under tårar från de platser, der figuren ej så
bra gjorde sig.
Som den stolta Britta dundrade frk. Pettersson — icke
från Vasateatern — ganska bra. Fröken Oselio utförde förr
denna roll (kom nu stickandes med den, den som törs!)
Som Ola såg man förr C. J. Uddman, hr Settergren fram-
stälde nu en mindre tät bondpappa, som cederat från alla
försök att tala med tungomål.
Löparnisse har efter hr Bäckström återtagits af hr
Janzon, som sin röda näsa till trots är litet black i denna
roll, som numera ej slår an så som närmare Dundrapartes
dar om den ej tas i betydligt raskare tempo och — kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
