Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - John Stuart Mill i ny belysning af Hellen Zimmern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
pligt eller idé om Gud; en hängifven beundrare af Bentham
och hans princip om den största lyckan för det största an-
talet, blef Mill kämpen för den nya och filosofiska radika-
lismen. Han blef känd som en skarp penna i dagens mest
avancerade literära organ; såsom stiftaren och den ledande
anden i debatterande sällskap, i hvilka han och hans vänner
angrepo alla bestående institutioner med ynglingars oför-
dragsamma energi. Ett af dessa sällskap, som sökte efter
ett namn, dubbade Mill till »det utilitariska», och termen
har sedan blifvit den välkända beteckningen på Benthams
anhängare.
Men Mill hade för godt förstånd att länge fortfara i
denna hållning som sektanhängare; han skulle utveckla sig
till något större än enbart logiker. Han föll, säger han oss,
i ett af dessa intensivt melankoliska tillstånd som ofta följa
efter förlängdt arbete, då han plötsligt råkade ställa till sig
sjelf den frågan: »Antag att alla dina önskningar i lifvet
voro förverkligade, att alla förändringar i institutioner och
åsigter, hvilka du med längtan motser, kunde fullständigt
förverkligad i detta ögonblick, skulle detta vara en stor
glädje och sällhet för dig», och en inre röst som ej kunde
tystas svarade tydligen: »Nej!» »Härvid», säger han, »sjönk
mitt mod; hela grundvalen, på hvilken mitt lif var upp-
bygdt, föll neder. All min lycka tyckes hafva bestått i det
oafbrutna fullföljandet af detta mål. Andamålet hade upp-
hört att utöfva tjuskraft och huru skulle jag någonsin åter
finna intresse i medlen? Jag tyckte mig ej hafva något qvar
att lefva för. » Sålunda hade rationalismen medfört förtviflan.
Det största antalets största lycka var icke att lära af Ben-
tham och utilitarierna; var icke att finna i nedrifning och
förnekelse. Reaktionen hos Mill var sådan vi kunde vänta
den hos en man med hans uppfostran och tankevanor. Den
ledde honom icke till någon våldsam ytterlighet, men fram-
bragte en helsosam utveckling, som slutade med att föra
honom till harmoni med båda lägren af reformatorer; han
bibehöll utilitariernas skarpsinnighet, men förenade dermed
den förfinade humanismen hos hvad vi må kalla den kon-
servativa radikalismen, radikalismen representerad af Carlyle
och af Frederick Denison Maurice. Han började odla sin
inbillningsförmåga, läste Wordsworth, Coleridge och i syn-
nerhet Göthe. Detta är den kris, som Mill beskrifver i sin
autobiografi. Ehuru förändringen icke var våldsam, var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
