Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - En bortgången humorist (minnesruna öfver lektor A. E. Holmgren). III. Ännu några synpunkter och minnen, af Forestier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
sedd och bemött af sina elever; när något tyngde, ville han så
gerna vara den, som skulle lätta slagskuggorna och låta klart ljus
spela in: »pengar kunde han ej gifva, men med goda råd
stod han när som helst till tjänst.» Säkert är, att ingen af H:s
hundradetals elever med annat än tillgifvenhet tänker tillbaka på
den nu afdöde läraren.
Nu på sistone var Holmgren trött och utarbetad. Tanken på
att ej vara på ordinarie stat och, när krafterna fullständigt tröto,
tillförsäkrad pension för sina återstående dagar oroade honom ofta.
Han fick då bittra ord i munnen. Humöret trycktes också ned
de sista åren genom allt för mycket innesittande, hvilket för H.
med hans stora, starka kropp väl ej var så alldeles lämpligt.
Till afslutning må meddelas ett minne af H:s friluftslif.
Vi, hans lärjungar, hade under hans ledning, den sista hösten
han lefde, haft botanisk exkursion till Rosendal och ströfvat om-
kring i backarne för att studera vegetationen. Till sist hade
man känt sig »sugen» och efter en stunds samråd med H. be-
stämt sig för att hedra Djurgårdsbrunns värdshus med sin när-
varo och der intaga en enkel »frukost-middags-supé». Holmgren
var kommen i stämning vid sin arrak. Orsamarschen hade un-
der stormande bifall — äfven från uppasserskornas sida — exe-
kverats, flöjt- och klarinettoner ljudat i rummen och den ena
lustiga situationen aflöst den andra, då H. djupt rörd äskade
ljud för att hålla tal. Jag skall aldrig glömma det intryck,
H:s ord gjorde på mig. Det var en veteran i vetenskapens
gårdar, som talade. Han hade, sade han, under svårt ekono-
miskt betryck, ofta utsatt för illvilja och intriger sträfvat fram
sitt lif till dag, som var. En enda tanke hade under dessa år
lifvat hans lust till nya forskningar och ansträngningar: hans
ställning som associerad i en kår. För att vinna erkännande
just hos denna kår af fackmän hade han arbetat, för att hjelpa
dem att komma till reda med åtskilliga förhållanden, som syntes
den oinvigde svåra nog. Att han utomlands blifvit förhållande-
vis mycket uppburen äfven af den exklusivt (teoretiskt) veten-
skapliga verlden, medan härhemma ett motsatt förhållande ofta
konstaterats, bekymrade honom föga. Kammarlärde hade aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
