Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Karolinen från Dybböl, anteckningar från ett besök i Spandau 1864. Af F. H—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457
var ämnad att stuka och framkallade blott en uppsluppen mun-
terhet. Endast en af hans anmärkningar fann jag mig föranlåten
att såsom tolk delgifva dem. Anmärkningen gälde den sergeant,
som i Dybbölskansen med sitt skott gjorde honom stridsoduglig.
Äkerhielm fann icke nog starka ord att uttrycka sitt förakt för
mannens klena skjutskicklighet. »Att på fyra, fem stegs afstånd
icke kunna skjuta ihjel mig! Tvi tusan så’n stackare! Också
sad’ jag det till karlen sjelf, när jag händelsevis träffade honom
i Kiel. Han ursäktade sig med brådskan och villervallan, kan
tänka! Men för en soldat duger det ej att komma med sådana
ursäkter.» Preussarne skrattade hjertligt åt denna så egendom-
ligt motiverade förtrytelse.
Punschen var slut, och stämningen ganska »hög», icke minst
på de preussiske officerarnes sida. Äkerhielm anhöll om och
fick äfven tillstånd att på ett par timmar lemna fästningen. Dock
måste han på sitt hedersord förpligta sig till att åter inställa sig
der senast kl. 11 på aftonen. Cronhielm kunde såsom varande en-
dast underofficer icke erhålla ett liknande tillstånd. Endast åtföljd
af en soldat tilläts han göra sin kamrat sällskap, och afstod på
grund deraf hellre från nöjet. Vid uppbrottet råkade Äkerhielm
af misstag få en af preussarnes uniformmössor. »Fy f-n», ut-
ropade han och slängde mössan med förakt i soffan. Kanske
hade man den genom punschen uppspelta sinnesstämningen att
tacka för, att detta hänsynslösa beteende af den danska krigs-
fången endast väckte munterhet.
Då vi med Äkerhielm midt ibland oss gingo genom den
ålderdomliga stadens gator, fingo vi snart en skock gatpojkar
bakom oss. »Ein Däne! Ein Däne!» ljöd det från dem. »Hauet
ihn!» Äkerhielm förstod, att komplimangen gälde honom, vände
sig med förgrymmad uppsyn om och dundrade på Gotlandssvenska
till dem: »Drag åt h—e, ungar!» Orden voro naturligtvis för
pojkarne mesopotamiska, men den bistra blicken ur »danskens»
ögon och hans utsträckta, knutna näfve jagade dem med ens åt-
skils, och de lemnade oss sedan oantastade.
Då vi närmade oss norrmännens festplats, hördes på långt
håll ett sorl och ett stoj, som gåfvo tillkänna, att ångan bland
de festande redan var vederbörligen uppe. I synnerhet voro
några af dem outtröttliga i att afsjunga fosterlandssånger —
hvilket emellertid skedde på ett sätt, mera hedrande för deras
lungor och fosterlandskärlek än för deras musikaliska begåfning.
Stojet afbröts emellertid för några ögonblick vid vårt inträde i
samqvämet. Men sången hade uppenbarligen slagit an på Aker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
