Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
vensspelare efter sig. Orkestern ackompagnerade denna
konsert särdeles berömvärdt, stundom omedelbart efter soli-
stens fingervisningar i ordets egentligaste bemärkelse.
Liszts ungerska fantasi erhåller genom de nationela
motivens egendomliga^ än sköna, än stickande, beskaffenhet
ett intresse, som den annars ej skulle ega, aflfattad som den
är i ett för Liszts långa fingrar beräknadt »långsträckande»
pianoparti med den Lisztska alldagliga apparaten af alla slags
passager och krumelurer, paosioneradt hopade på hvarandra,
och en lika våldsam orkester, brokig, skrikande, med alla
orkesterns uppseendeväckande retmedel samvetsgrannt ut-
pyntad. Mot slutet tycker man sig höra Vaktparaden gå
på Gustaf Adolfs torg, görande stundom några uppehåll för
de blåsares utpinade kinders räkning, hvarunder en skicklig
pianoherre på ett på torget utflyttadt instrument håller pu-
bliken skadelös genom diverse muntra melodier, garnerade
med en massa grannlåter upp och ned, som göra att hans
händer efter utstånden vedermöda till slut få samma fårg
som hrr trumpetares rosenkinder (för att tala »vackert språk»).
Orkestern begynte aftonens nöje med Mendelsohns skö-
naste konsertouverture: Fingalshöhe, som stått modell till så
många »Nachklänge», prof. Gades bl. a. för att hålla oss till
de mera presentabla. Denna förtrollande symfoniett gafs
charmant. Mindre charmant både till innehåll och utförande
var Wagners Tristanpræludier, nu som förra gången bisserade
af vår blaserade, på ovanliga bjerta och skrikande intryck
så begärliga tids publik. Det är en mycket olycklig kärlek
som här skildras, det är säkert.
Men! Glömmom Tristan och die süsse Isolde! Tänken
oss Dantes Inferno och de osaliga andarnes gråt, jemmer
och tandagnisslan, som ett — tu — tre — nu! — når sin
högsta höjd! Ah! hvilket ackord! Nu kommer en engel
med sin harpa och förkunnar dem lindring i sina plågor.
Hör, nu mildras suckar och gråt, ett svagt hopp om slutlig
försoning skymtar fram och en välgörande slummer sänker
sig till slut ned öfver de evigt fördömdas gräsliga pina!
Hur effektfullt, sannt och poetiskt har ej den store
symfonikern Wagner skildrat detta och hur rysligt — litet
ortodoxt har jag ej förklarat saken, våra Wagnerister och
högkyrkliga till stor förargelse!
Massenets symfoni var i sig sjelf rätt behaglig och in-
tressant, men icke kunde den tillfredställa längtan efter någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
