Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Från parkett, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
nog pâ egen hand, och man räknar mera på publikens och
kritikens redobogenhet att beundra eller åtminstone hålla
till godo med hvad som sålunda bjudes, än man söker ge-
nom oförtröttadt, ihärdigt arbete prägla ut begåfningens
värderika metall till ädelt mynt, som ofelbarligen till sist
måste, äfven utan puffar eller krus, tvinga sig upp i pari-
kurs. Ått så sker är skada, ty medvetandet om dylik om-
sorgsfull instudering måste ovilkorligen bidraga att ge spelet
en på samma gång säkrare, kraftigare och djerfvare prägel,
som verkar godt på åskådaren.
Hvilka tycken man än må ha om beskaffenheten af de
pjeser, hvari fru Hennings uppträdt, så har dock denna re-
pertoar varit väl egnad att visa mångsidigheten, smidigheten
och de rika skiftningarna af hennes utomordentliga talang.
Högst synes mig hennes Nora komma.
Det är en framställning af den art, att man i synner-
het i den första akten ej kunde annat än njuta af och be-
undra hvarje detalj, på samma gång så utarbetad och så
lefvande och så naturlig, och äfven långt efter det ridån fallit
för sista gången under gästspelet och man åter kommit in
i hvardagsbestyren, öfverraskar man sig sjelf med frågan:
minnes du det och det, huru hon sade de orden, ansigts-
uttrycket då och då etc. Så djupt intryck gjorde det.
Och i slutakten vid uppgörelsen med mannen, huru gripande
och skakande i all sin naturlighet, utan några stortragiska
medel. Dernäst kommer ovilkorligen hennes gamla fru i
asylen, der likaledes organ, ansigte, gång, gester äfven in i
den minsta detalj gjorde sitt till, att det icke skulle bli så,
som det ingalunda är ovanligt när våra skådespelerskor ha
att spela gamla, eller att maskering jämte teaterkonventionelt
ålderdomligt stapplande blir det enda som skall gifva ålder-
domsillusionen.
Ställ sedan i hop med den gamla åttioåringen den pre-
tiösa sagoprinsessan i »Det var en gång» eller Hedvig i
»Vildanden», och än mer måste man beundra den omskap-
ningstalang, hvaröfver fru Hennings förfogar. Denna här-
liga prinsessa som med sin trippande gång och med ett
visst litet kostligt viftande med händerna försatte genast
åskådaren i stämning. Det var ock i sanning uppfri-
skande att se med hvilket djerft suveränt förakt hon i säng-
kammarscenen i spelet visade sig fri från alt sjåperi. Och
man kan icke häller glömma spelet i köket och i sista akten.
Ur Dagens Krönika. IX. 5. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
