Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Ensam, originalnovell af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
ej vara någon tröst att se afbilderna af de kära, under det
hon med hela sin själ, alla sina sinnen, med hvarje fiber,
hvarje nerv lefde de lefvandes lif der uppe, lefde om sitt
lif i deras, missunnade dem deras lycka, önskade att de
skulle veta, hur det kändes, hur det kändes! Så gick dagen,
hon hörde när mannen gick, när han kom igen, hur de
mötte honom, så duetterna för viol och piano och så natten
med vaggsången och barnvagnens hjul öfver hennes hufvud.
En vecka förflöt på detta sätt, hon nästan hatade dem, hon
blef bitter, hård till sinnes, alla hennes upproriska, fortviflade
känslor vaknade, hon kunde ej härda ut att tänka på det
lif, som nu förestod henne. Hon skämdes att ens för sig
sjelf erkänna sina tankar, att anförtro sig åt någon var
omöjligt, alla hennes vänner hade ju sagt henne, att hon ej
kunde lefva ensam, och för resten, hur förklara för dessa
lyckliga väninnor, omgifna af stojande barnskaror, hur för-
färligt skarpt och tydligt ljudet från lyckliga hem tränger
ner till den ensamma. Hon var för stolt, hon ville ej höra
deras beklagande, för resten de kunde ju ej förstå henne,
hon hade ju de allra hyggligaste grannar öfver sig, grannar,
som ej stälde till baler sent på natten och ej hade piano-
klimprande döttrar, en stilla, fin familj. Hon, som sjelf var
musikalisk, borde riktigt njuta af häradshöfding Holms konst-
närliga spel. Tänk att ha öfver sig en familj med blott ett
litet barn, man kunde ej önska sig bättre, det var en säll-
synt tur!
Nej, hon skulle nog låta bli att beklaga sig, hon skulle
nog akta sig!
Men porträttet kom ej upp. Hon gaf visserligen ej
ens sig själf samma skäl för denna uraktlåtenhet som första
dagen utan skyllde på, att rummet ej var fullständigt i
ordning.
En vecka hade som sagdt förflutit, en tung, svår, lång-
sam vecka. Det var på senhösten, regnigt och mulet. Hon
tog ej emot visiter, »hon var ej färdig», svarade hon på
alla förfrågningar, rätta orsaken var, att hon ej ville att
någon skulle märka, hur olycklig hon kände sig i sitt nya
hem.
Så en aftonstund, under det hon satt vid fönstret, kom
hennes jungfru in. Hon såg ifrig och vigtig ut och hade
tydligen något att berätta. .
Hon gaf sig att syssla med brasan och sade så:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
