Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Ensam, originalnovell af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
önskat. Om hon skulle spela, hon hade ju ej öppnat flygeln,
sedan hon flyttat in i sitt nya hem. Nej, icke spela, icke
spela, det kunde störa den lilla sjuklingen och säkerligen
plåga föräldrarne. Men det var märkvärdigt nog det enda,
hon för tillfallet hade lust till, hon kände, att hon skulle
spela väl i afton, ja, att hon till och med skulle sjunga väl
— hon som ej hade sjungit på så länge. Månne hon ännu
hade någon röst? Hon gick fram till stora flygeln och lade
handen på locket. Inte behöfde hon ha några konsidera-
tioner för dem? Hon behöfde ej ens veta, att deras barn
var sjukt. De kunde ju skicka ner och bedja henne upp-
höra, om de ville, det vore rätt bra, om de gjorde det, ifall
hon en annan gång ville skicka upp till dem, när de alltför
mycket störde henne. Hon hade väl rättighet att göra hvad
hon ville i sitt eget hem. Spela klockan sex på aftonen kunde
väl aldrig kallas att »störa grannarne». Inte annars, men
nu, när deras barn var sjukt, kanske låg för döden. Ja,
det behöfde hon icke veta, men hon visste det ju, hon visste
det. Hon som själf suttit vid sitt enda barns sjukbädd,
ville hon värkligen med berådt mod störa, liksom håna en
annan stackars mor? O, hvad denna vecka gjort henne
dålig, hårdhjärtad för att en sådan tanke ens skulle falla
henne in, sorgen hade ej luttrat henne som en stor sorg,
värdigt buren, bör göra. Hon började gråta häftigt och
länge. Det var som en hård isskorpa smälte kring hjärtat
under det hon grät. Huru hade hon kunnat blifva sådan,
hon som förr haft en god, kärleksfull natur? Sorgen hade
ej luttrat henne, den kunde ej göra det, så länge hon ej
värdigt bar sin olycka. Och det hade hon ej gjort denna
sista tid. Hon hade önskat, att de glada ljuden däruppifrån
skulle tystna — och nu hade de tystnat. O, denna tystnad,
denna hemska förfärliga tystnad! Hon kunde ej längre härda
ut. Hon kastade en schal om sig och sprang upp för köks-
trappan, som ledde till häradshöfdingens våning. Hon
knackade på och frågade jungfrun, som öppnade, hur det
stod till med det lilla barnet.
— Det är dåligt, mycket dåligt, herrskapet är alldeles
utom sig!
Hvilken natt! Det var nu fullkomligt tyst öfver hennes
rum, men hon kunde ej sofva, ej en blund! Hon hade ändå
stundtals kunnat slumra in de första nätterna, men omöjligt.
Så tyst det var. De hade troligen stängt dörren in till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
