Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Karl XV:s unionsförslag af Emil v. Qvanten. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ß8ß
förbundstraktat, affattad i fem paragrafer. I första para-
grafen kontraherades, att »H. M. konungen af Sverige och
Norge tillförsäkrar H. M. konungen af Danmark sitt bistånd
vid försvaret af de icke till det Tyska, förbundet hörande
länder och provinser mot hvarje angrepp, som kan blifva
en följd af den mellan Danmark och Tyska förbundet upp-
kommande strid.» I tredje paragrafen bestämdes att det
understöd, som konungen af Sverige och Norge lemnade till
lands, skulle tills vidare icke öfverstiga 20,000 man af alla
vapen, och att understödet till sjös blefve föremål för när-
mare öfverenskommelse.
De svenska skandinaverne betviflade i sjelfva verket
aldrig, att svenska regeringen umgicks med unionsplaner,
och att alliansunderhandlingarna voro ett inledande steg
till dessa planers förverkligande. Hade jag ej varit öfver-
tygad derom, skulle jag naturligtvis heller aldrig upptagit
den af Rosenberg framkastade idén. När Sverige drog
sig tillbaka, trodde skandinaverne, likasom hela verlden,
att det skedde endast emedan svenska regeringen sjelf hade
åtrat sig och ej vågade att, när det gälde, taga steget ut. 1
Förhölle det sig så, skulle Sverige icke ha gjort sig oförtjent
af den förebråelse, som ligger i de ord, hvarmed danska
riksrådsfolketingets utskott slutar sitt betänkande om för-
handlingarna om ett försvarsförbund mellan Sverige-Norge
och Danmark: »Förhandlingarna med Sverige om allians-
traktaten. hafva på ett ödesdigert sätt ingripit i Danmarks
angelägenheter; men till gagn for Danmark hafva de säkert
icke varit.» Den »bästa» bland ministèrer i Sverige skulle
då haft en dryg andel i Danmarks tunga olycka. De stats-
handlingar, som efteråt kommit i dagen, och de erfarenheter,
jag sjelf gjorde våren 1864, hafva emellertid bragt mig på
andra tankar. Jag tror nu, och skall söka gifva skäl för
1 Ett återljud af det politiska Europas dom öfver Sveriges ställning
och handlingssätt på den tiden förnimmes ännu i dag i Julian Klaczkos
ord: »Utan tvifvel borde Sverige ha i farans ögonblick stått vid Danmarks
sida; det borde till och ined ha utsatt sig för ett säkert nederlag (som
dock ej hade varit förbundet med någon stor fara), det borde ha kommit
Danmark till hjelp i sitt eget välförstådda intresse, med hänsyn till fram-
tiden och den skandinaviska unionen — som, efter hvad man försäkrar,
skall ega sin lockelse för flera än ett högtstäldt hufvud vid Mälarens strän-
der — ty det är tjenligt icke blott att i lämplig stund kämpa, utan
ock att pröfva motgång för en idé, hvarpå Piemont afgifvit ett så lysande
exempel.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
