Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Slöjan dragen från en 40-årig hemlighet af Birger Schöldström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
701
kommo midt in i attacken. Ungrarne ha haft en olycks-
dag. Kossuth Lajos har i dag förlorat många dugtige sol-
dater. En af dem, omringad af fienden, sköt sig en kula
för pannan.» (Denne hjelte hette, såsom man sedan erfor,
Daczö.) »Äfven adjutanten Petöfi stupade», tilläde Szkurka.
Vajna frågade förvånad: »Szkurka, har ni känt Petöfi?»
»Hvarför inte, herre?» — svarade husaren. — »Jag var
en hel vecka ordonnans vid kansliet i lägret, och der sade
man mig, att han med hvita kragen var Petöfi, mannen med
den stora pennan, han, som skrifvit så vackra sånger.»
Vajna frågade ytterligare, om Szkurka verkligen sett, att
Petöfi fallit. »Så sant Gud lefver, svär jag, att jag med båda
mina ögon sett, huru de höggo ned honom. Då det inte
fans mer hopp och många soldater och äfven mina tre kam-
rater hade stupat och min häst fått ett svårt sår, som blödde
häftigt, såg jag, att allt skulle falla i sönder, och jag gaf
mig i väg. Men jag flydde icke i samma riktning som de
våra och dit hela den öfriga hären skyndade, utan jag vände
mig hitåt. Snart hann jag upp Petöfi, adjutanten, som, till
fots och barhufvad, sprang framåt. Jag hade redan innan
jag uppnått honom känt igen honom, ty under springandet
vände han ofta om hufvudet. Då jag hunnit fatt honom,
böjde jag mig och grep honom i kläderna, under nacken,
och höll fast honom. Petöfi å sin sida grep med venstra
handen i stigbygeln. »Framåt, herre, de äro tätt i spåren!»
Så ilade vi framåt ungefär två böss-skotts längd — min häst
höll sig ännu kry — han gjorde alnslånga språng — men
trots detta kommo fyra ryske lansryttare oss allt närmare.
Petöfi såg sig om och ropade: »halt!» Och i detsamma
släppte han stigbygeln. »Skynda undan!» ropade han häf-
tigt. »Mig kan inte himlen sjelf rädda!» Dermed slet han
sig lös från det tag, min hand hade i hans kläder, och sprang
till venster in i ett majsfält, som sträckte sig uppåt berget.
Men han hade knapt hunnit 20 à 30 steg, då två kosacker
kommo sprängande efter honom. Jag såg, huru den ene
högg två gånger åt hans hufvud. Vid andra hugget föll Pe-
töfi till marken, och som han låg der, fick han det tredje,
dödshugget. »
Vajna frågade, hvad den stackars adjutanten gjorde i
det ögonblick då kosacken upphann honom i majsåkern, om
han icke sökte försvara sig med sitt svärd.
»Med sitt svärd? Han hade intet svärd, herre», svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
