Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Rafaëlli på verldsutställningen i Paris af Emil Hannover
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
731
mot hvilket madamen stält sitt paraply för att få händerna le-
diga till att knäppa mannens hvita glacéhandskar. Det skulle
icke vara möjligt att förstå meningen med dessa hvita glacé-
handskar en vinterdag på gatan, såvida icke Raffaëlli hade
skrifvit med stora bokstäfver öfver en dörr på huset »Salle
des mariages». Det är alltså ett ålderstiget par, som, medan
det ännu är tid, vill försöka lyckan bakom denna dörr.
Jag beundrar i och för sig sjelf icke sådana smådrag
af en på konstens område med raffinering använd intelligens.
Jag skulle till och med finna det temligen upprörande, om
den förste och bäste målare bjöde mig bokstäfver och in-
skrifter i stället för bildlig skildring, ty man förutsätter ju
likväl gerna, att målningar skola ses och icke läsas. Men
med Raffaëlli är det en annan sak. Dels sätter han aldrig
åskådningstaflans vägledande påskrifter i stället för utan på
köpet till karaktäristiken. Dels gör han det i allmänhet på
ett sådant sätt, att sjelfva påskriften antingen är naturlig
eller förklarlig på det ställe, der den finnes anbragt. Dels
och slutligen är han ett geni med rätt till en massa friheter,
som äro hårdhjertadt förnekade för konstens kälkborgare.
Han hör till de lyckans utkorade, som medgången för-
följer. Han drar ej niter, äfven om han griper bland
motiv, som kunde synas ligga utanför hans område. Han
har t. ex. på det novellistiskas område en gång funnit äm-
net till en af sina kostligaste taflor, och jag frestas tro att
han denna enda gång började med den ram, som man an-
nars nöjer sig med att till sist antyda. Ramen var ett
hvardagsrum typiskt för sin égaré och typiskt ända till den
minsta enskildhet — ända till den grad, att Raffaëlli denna
enda gång icke kunde försaka och nöja sig med att antyda,
utan måste taga allting med. Sålunda måste han också hafva
dem med, hvilka gifvit rummet dess prägel — en gammal
borgerlig ungkarl med hvita lockar vid öronen och en svart
kalott på hufvudet. Och för att riktigt åskådliggöra honom
i hans hela kälkborgerlighet och småaktighet, visade han hur
det går till på den epokgörande dag, då denne gamling skall
fästa sig en ny jungfru. En ålderstigen af detta slag, skrum-
pen och tandlös, har infunnit sig som sökande och tagit
plats vid kaminen midt emot den gamle herrn i den stora
länstolen. De tyckas vara på väg att blifva ense, då en
ny sökande inträder, denna gång en ung och fyllig, mörk-
hårig flicka med en sirlig hvit liten spetsmössa. Den gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
