Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - G. Brandes och den nyare danska literaturen af S. Schandorph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
743
Det var glada förhoppningsfulla år. Alla vädrade vi något
nytt i luften. Fastän vi literära menniskor — kanske med un-
dantag af Brachmann — höllo oss på visst afstånd från
oppositionens politik, som vi icke rätt förstodo, voro vi likväl
glada öfver att oppositionen tycktes växa till styrka. Gods-
egarne hade vi hvarken sympati för eller antipati emot. De voro
oss främmande. De hade aldrig tagit del i vår kulturutveckling,
hade i det hela icke visat något intresse hvarken för vetenskap,
konst eller literatur; för oss fingo de gerna regera, om de blott
lemnade dessa makter i fred och stälde sig opartiskt inför deras
idkare, till hvilken riktning de än hörde. Medan Fischer var
kultusminister tycktes det som om de regerande skulle ställa sig
så. Det var nationalliberalismen vi skulle ha en dust med.
Fischer tog sig af både professor Schiödte och Drachmann, och
enligt hvad han långt efter sin afgång sade mig, intresserade
han sig också för Brandes och skulle gerna ha velat ha honom
anstäld vid universitetet.
Mina gamla vänner Arentsen, literaturhistorikern, och Kaalund,
skalden, fortsatte att förhålla sig skeptiskt inför denna rörelse,
isynnerhet Arentsen. Det gick honom som så många, hvilka
längtat efter något nytt, men hvilka icke funnit behag i det då
det visat sig. Kaalund, som icke hade sin styrka i tankens
klarhet eller i kunskaper, var medgörligare, och vacklade en längre
tid mellan det nya och det gamla, som visade sig ömsom till-
talande och frånstötande. Han var och fortfor att vara en känslo-
och stämningsmenniska. En djup och riktig instinkt låg till
grund för hans domar beträffande fenomenerna i hemlandet; jag
kommer ihåg hur han jublade då jag uppläste för honom Bran-
des’ karaktäristik af Goldschmidt, men det utländska, som vi
andra voro upptagna af, förstod han icke. Efter att hafva läst
Merimées »Chronique du temps de Charles IX» i min öfver-
sättning, kände han sig obehagligt berörd. När han blef retad,
kallade han de nya realistiska konststräfvandena »Tarme-
skraberi».
Dessutom — så hette det i dispyter — realismen är ju
icke ny i vår literatur. Man nämde Blicher. Mycket riktigt
— hette det då från den motsatta sidan — intet dyker upp i ett
folks andliga lif, som icke har sina frön i det förflutna. Men Blicher
hade stått alldeles ensam. Medan han lefde var det blott få
som brydde sig om honom. Den romantiska idealismen satt i
högsätet, förtjenade också sin plats, så länge den frambragte be-
tydande verk, men i matt efterklang kippade den nu efter andan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
