Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - En bortgången skämtare, anteckningar om Pelle Janzon af Fader Movitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lifliga sorlet. Det var tidningen med det betydelsefulla döds-
korset som hade alstrat denna allmänna förstämning. Man
såg den nästan vid hvart enda bord. Öfver de gamla stam-
kundernas annars så högt skinande anleten hade lägrat sig
dystra sorgemoln. Deras kära Operakafé föreföll dem så
tomt sedan han gått hädan, hvars originela skämt och oför-
brännerliga humor så mången afton satt färg på deras ge-
mytliga »bunkalag». Ty Pelle Janzon var ju en af Opera-
kaféets allra trognaste stamkunder. På förmiddagen kunde
man vara alldeles säker att träffa på honom härinne i säll-
skap med ett glas pilsner och en hel pyramid af tidningar,
som genomslukades med minutiös noggrannhet. Frispråkig
var han inte då, det är då visst, »först teg han och se’n
sa’ han aldrig ett ord». Och var det då »någon fredlig
bracka i prosans tjenst» som råkade interpellera honom,
med något närgånget spörsmål, så fick denne nog något till
svars som osökt ingaf honom den föreställningen att Pelle
Janzon var en sträf och otillgänglig bitvarg. Och »brac-
kor» var för öfrigt det värsta Pelle visste. Det var också
icke utan skäl han gifvit sin promenadkäpp det signifikativa
och bekanta namnet »brackhatare».
Ah, der inne i sidorummet har just den lilla blåa soffan
blifvit ledig, der Pelle så gerna brukade ha sitt högqvarter
om aftnarne, då den sträfve »bitvargen» i glada vänners
krets hade förbytts till den uppsluppne sällskapsbrodern, den
outtröttlige skämtaren. Jag skyndar att taga den lediga
platsen i besittning. Snart komma några vänner till, som
sedan gammalt kände Pelle Janzon. Sista gången vi sutto
på denna plats var samma dag stoftet af Anna Klemming
hade sänkts i förtidig graf. Pelle var då med oss. Vi er-
inra oss lifligt huru han med allvarlig min drog af sig de
svarta handskarna under det han yttrade liksom för sig
sjelf: »De här gamla handskarna, som jag i morgse letade
fram ur mina gömmor, har jag haft i flera år. De ha varit
med vid många begrafningar. I fjol tjenstgjorde de när
August Edgren och Robert Ohlsson stoppades ner. Få se
när de härnäst ska’ fram. Kanske det blir på min egen
begrafning.» Han sade dessa sista ord med ett besynner-
ligt uttryck, som ingen då just fäste sig vid, men som nu
stod lifligt framför oss. Hvem anade då att i dessa ord
låg en hemsk förutsägelse om hvad som verkligen skulle
inträffa inom loppet af en jemförelsevis kort tid. Ty nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
