Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - En bröllopsafton, lustspel i en akt af Peter Nansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1005
Johan. Man kan märka det på dig.. . Men Herre Gud,
Klara, (sätter sig vid sidan af henne) skola vi likväl inte för en
gång för vår bröllopsaftons skull försöka att båda se saken litet
humoristiskt. Förut var det jag som var vid misshumör . . . lilla
Klara, var nu medgörligare än jag!. . . (Hon tiger alltjemt och
vänder bort hufvudet från honom) . .. Kom nu så gå vi in och
se på helgedomen , . . Du fick ju inte se den nyss!
Klara (med bortvändt ansigte; omedgörligt). Nej, jag vill inte.
Johan. NiW du då bli sittande här hela — tiden?
Klara (som förut). Jag vet inte hvad jag vill. (Håller
näsduken för ögonen). Jag är så olycklig.
Johan (ömt). Du gråter ju, Klara? (Hon snyftar). Nej,
du får inte gråta, hör du det!
Klara (med gråten i halsen). Åh, jag är visst mycket obe-
haglig, det vet jag mycket väl, men jag (småler emot honom) kan
inte rå för det.
Johan (som förut). Du är visst inte obehaglig.
Klara. Åh jo — du är ledsen åt mig och jag förstår det
så väl.
Johan. Men lilla Klara då!
Klara. Det kan inte heller vara roligt att få en hustru
som är så retlig som jag . . . Men jag var så nervös . . . och så
kom den dumma jungfrun och tog allt mitt goda humör ifrån
mig . . . Ah, jag har hela dagen varit sådan, att ett enda ord
kunde få mig att gråta.. . Jag har inte varit mig sjelf. . . Är
du ond på mig, Johan?
Johan. Nej, visst inte. Hur kan du tro det? Jag förstår
hela saken så väl!
Klara (småleende, litet försagd). Och så blir jag så ful
när jag gråter — —
Johan. Du är alltid vacker, alltid intagande. Du har aldrig
varit vackrare.
Klara (reser sig; han håller ännu qvar hennes hand). Nej,
vet du, Johan, nu är det sannerligen för galet. Så dum är jag
heller inte, att du kan inbilla mig det. . . Har du en spegel ?
Johan (reser sig upp och hemtar en liten nackspegel). Var
så god.
Klara (speglar sig; pekar in i spegeln; Johan står bakom
henne). Vill du behaga titta? Se en sådan uggla! (Gnuggar
ögonen och 1er) Nå?
Johan. Ja, nog var det en förbättring. Hvad det är trefligt
att se dig vid godt humör igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
