Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Lefnadsteckning öfver Arvid Ahnfelt, af Otto Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en viss ängslan: »Lindbloms katekes, det är det käraste
han vet; i alla klasser skall den repeteras, och ve den, som
stapplar på ett enda ord.» Men med oförtruten uthållighet
grep han det svåra verket an. »Jag har i dessa dagar»,
skref han, »varit svårligen ansatt af Lindbloms katekes,
hvilken jag inpluggat i min fattiga skallemeja från perm till
perm, men nu är det också lyckligt och väl öfverståndet.»
Och så fick ynglingen Arvid Ahnfelt komma upp i 6:te
klassen, han var »gymnasist».
Man hade också här lustiga uppträden, som höllo
ungdomens okynniga lifsmod vaket. En godmodig humor
uttalar sig lifligt i den unge brefskrifvarens berättelser därom.
Här en liten profbit: »För (lektor) B. höllo vi ett rysligt
skoj i eftermiddag. Flere stycken bådo sig lof att gå ut
och dessa hemtade upp snö, som de delade ut åt klassens
öfriga lärjungar, så att vi sutto och slogo små snöbållar på
hvarandra. B. var alldeles ursinnig och lofvade, att han
skulle prygla oss så, att vi skulle minnas det i alla våra
lifsdagar. — — En gång lade de en liten nyfödd kattunge
i hans hatt. Då denne började jama förskräckligt, rusade
alla upp med utropet: »Herr lektor, det spökar i hatten.»
Då alla på en gång erbjödo sig att skaffa bort spöket, skrek
B.: »Låt bli det oskyldiga djuret, jag skall sjelf bära ned
det», hvarpå han bar ner katten och kom derefter upp med
en stor stake under rocken, sägande: »Är det nu någon, som
vill något, så skall jag lära honom.» Att Arvid Ahnfelt af
hjertans lust tog del i dylika pojkstreck, kan man nog hålla
troligt. Studierna vansköttes emellertid ej för det. Vid
vårterminsflyttningen 1861 kom han upp i 7:de klassen, och
1863 var han student.
Men nu fick den unge mannen med ens känna starkt
gripande tag af lifvets allvar. Fadern, den gamle P. G.
Ahnfelt, med hvars personlighet han känt sitt gryende själslif
på det närmaste förenadt, afled 1863 efter någon tids oroande
sjuklighet. Det gamla föräldrahemmet, vid hvilket sonens
käraste minnen voro fästa, öfvergafs med det samma, och
familjemedlemmarne drogo åt skilda håll. Modern och de
ogifta syskonen bosatte sig tills vidare i Helsingsborg, men
»vistades dock lika mycket på Höganäs.» Arvid fick åtaga
sig kondition som informator på herresätet Axelwold två mil
från Landskrona; han hade där i enkefru Berg v. Linde »en
utmärkt treflig och angenäm principalinde», hvars unge son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
