Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket populära sanger, men för en frisk, stark och böjlig
hög tenor är den ännu i dag en verklig skatt (t ex.
Mir-zwinski, Sylva, Wachtel, Bötel, Jean de Reszhé).
Arnold-son har varit den ende, som hos oss fullt gått ut med detta
Duramers alla fordringar. Populära äro ock Alices kupletter,
hvilkas idylliska ton fått stå modell till så många plagiat.
Dess sceniska inflickande röjer redan den rutinerade
effekt-kännaren. Melodiken i Robert störes något af de
dans-rhytmer, som Meyerbeer sedan snart nog bortlade men
hvilka han, tankande på Aubers framgång med detta medel,
icke vågade uraktlåta att anlita för sitt debut- och prof-arbete
inför parisarne. Så är t. ex. demonernas berömda kör och
den dramatiska spelfinalen kalkylerad på valsmusik, hvilket
dock ej hindrar åtminstone finalens sceniska effekt.
Demonernas kör föreföll däremot med rätta Weber löjlig, han
som i Friskytten skapat mästerverk i denna hemska branche.
En lyckad demonisk ton genomgår däremot 3:dje finalen,
ebaru skilnaden mellan Webers mer idealiska och Meyerbeers
mer realistiska demonik äfven här gör sig gällande. Ett
snillrikt ställe af gripande sann effekt är stället »dömd till
eviga qval ock jag» med dess rent oratoriska höghet.
Mästerligt fotograferar musiken sedan ljusgubbarne öfver
graf-varne, mästerligt ock nunnornas uppväckande och hemska
procession. Af denna sorgmarsch ha sedan både Wagner
och Gounod sett sig till godo, särdeles den senare vid sina
kanda sluteffekter. Balettfinalen därpå är oöfverträfflig i
omvexlande åskådlighet, bachanalens satyrgyckel och
hetäri-ska yrsel, spel-ballabilets mer graciösa och beräknande ton
med sina afmätt hoppande staccati, men främst
älskogsdansen med dess förtrollande violoucellsolo (där man hos
oss ej glömmer Fritz Söderman) och behagsjukt frestande
hållning i sin helhet. Fjerde akten inledes af en sirlig,
nägot preciös kör och afslutas af den stormande, förträffligt
arbetade finalen: »Nu med hast etc.» I dramatisk liflighet
öfverträffar den andra akten, som är af öfvervägande
kon-serterande innehålL ehuru skrifven med praktfulla färger
och storslagna kontnrer. En ful fläck finns där, tyvärr öppnar
den ock akten, nämligen Isabellas första andautino. Något
så odramatiskt har knappast Donizetti skrifvit och något
så omelodiskt ingen italienare. Detta andantino kunde gerna
strykas och akten inledas af de uuga flickornas behagliga
h.durkör. Koloraturkabalettan försvarar sin plats och är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
