Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Tvänne minnen af en gammal musikälskare, af A. de Pontmartin. I. Meyerbeer och premièren af Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nederlaget och belägringen, de fem milliraderna och
kommunen med blod och brand icke förmått ändra dem, sä ändra
de sig aldrig!
Anmärkom dock en väsentlig omständighet,
hvarför-utan återstoden af min berättelse skulle förefalla allt for
osannolik. Huru stor än nyfikenheten var, som uppväckts
af titeln Robert-le-Diable, så förträffligt passande för en
tidpunkt, då medeltiden, romantismen och aet fantastiska hade
bemäktigat sig alla sinnen, så var det ändock mycket mera
vid kompositören sjelf, som intresset fäste sig. Meyerbeer
var ännu icke, långt därifrån, en stjärna af första storleken.
Hans namn var i Frankrike icke ens kändt mer än af några
musikälskare. Hans bästa operor, II Crociato, Margareta
af Anjou, stälde honom bland Rossinis imitatörer. Det är
då lätt förklarligt, att hans snille mötte många misstrogne,
att hans framgång syntes tvifvelaktig, att hans egen oro
var ganska liflig, och den ringaste ogynsamma tillfällighet
ökade hans ängslan. Om det är sant, såsom vi ju alla veta,
att äfven när han stod på sjelfva höjden af sin triumf och
sin ära, ett intet var nog att uppröra Meyerbeer, så kan man
lätt tänka sig, hvad dessa väntans dagar skulle vara för
honom. Före Huguenotterna och Profeten betydde en succés
eller ett fall för honom: qvarstå på eller nedstiga från sin
höjd. Före Robert deremot: vara eller icke vara.
Dessa reflexioner ha hos mig kommit senare; för
ögonblicket hade jag ej tanke derpå. Men att jag sjelf skulle
kunna fa öfvervara första representationen af
Robert-le-Diable, det föreföll mig lika omöjligt som för en gatpojke,
hvilken springer och öppnar vagnsdörrarne för en slant, att
anmodas sjelf taga. plats i det sidenklädda ekipaget. Också,
hur stor blef ej min sinnesrörelse, då professorn en dag på
det vanliga stället ropade till mig: »Kom nu, och fort!
Jag täuker taga dig med till Meyerbeer!...»
En halftimme senare inträdde vi i Hôtel des Princes,
vid rue Richelieu, i den anspråkslösa våningen, som
beboddes af Roberts skapare. Han var då trettioåtta år.
Skulpturen och gravyren ha sedan gjord känd af alla denna
skarpa, ojämna och uttrycksfulla profil, detta ansigte helt
igenom i relief, hvari den utskjutande hakan och munnens
halft spända båge svära emot personens skönhet och blickens
djup. Ansigtets öfre del tillhörde en stor konstnär, den
undre en slug diplomat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
