Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Tvänne minnen af en gammal musikälskare, af A. de Pontmartin. I. Meyerbeer och premièren af Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•
man hade en smula tappat hufvudet. Hvem vet likväl?
Man har sett så besynnerliga saker i den vägen! Det
oförutsedda och obegripliga har en så stor andel i den första
representationen, hvaraf ett styckes framgång beror.
Teaterdirektörer och artister ha så ofta misstagit sig. Jag
skämtade där uppe, men nu börjar Meyerbeers oro att gripa
mig också.
Midt framför Café Cardinal mötte vi Christen Urhan,
en af de allra konstigaste typerna från denna tid, hvars
lilla historia eller legend kanske skulle vara kuriösare än
den stora historien; Christen Urhan, förste altviol i kapellet,
och som af sina kamrater i orkestern hade blifvit döpt till
»gudsbarnet». För att göra er en föreställning om honom,
tänk er en af Zurbarans munkfigurer, endast med den
skil-naden, att han i stället för den grofva bruna yllekåpan bar
ett slags svart långrock eller surtout. Inlägg vidare i hans
drag den strängaste asketism och den renaste kärlek till
musikens konst, och ni har Christen Urhan framför er.
Professorn kände honom, — hvem kände han för resten
icke inom kretsen af musikverlden i Paris?
— Vi komma från Meyerbeer,—började han; —
Robert-le-Diable...
— Är ett mästerverk, — afbröt lifligt notpulpetens man.
— Ja, och man talar isynnerhet om en nunne-balett
med Taglioni som abbedissan...
— Derom kan jag ej döma, — svarade Urhan med en
musikalisk värdighet, som ej lemnade plats för skämt.
— Ah, det är sant! Förlåt, iag glömde. Det är nu
i flera år, som ni är förste alto i detta förderfvelsens hem,
men ni vänder lika samvetsgrant som oaflåtligt ryggen åt
rampen och har på alla dessa år inte sett så mycket som
smalbenet på en dansös! Men det hindrar er ej från att
vara en ojämförlig artist. .. Nå, hafresoppan på Café
Ang-lais är alltid lika förträfflig?
— Utmärkt.
— Så mycket bättre, så mycket bättre!... Helsa
kapell-mastar’ Habenech!
När vi hade skilts från honom, förklarade mig
professorn, att Christen Urhan hela året igenom förde
fastlags-regien,’ och att han hade ett abonnement å Café Anglais,
där han hvarje dag serverades en fisk- och en grönsaksratt
samt en fruktkompott, allt oundgängligen föregånget af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
