Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Tvänne minnen af en gammal musikälskare, af A. de Pontmartin. II. Ett gudsbarn i orkestern och en ängel på scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fysiognomi, på en gång romantisk och asketisk, företedde en
viss obestämd likhet med Paganini, men fick sin egentliga
karakter genom uttrycket i hans blick, hvari det var lätt
att läsa, hvad jag vill kalla en himmelsk hemlängtan. I
hela sin figur framtedde han idealtypen af en munk, ryckt
ifrån sin kallelse och sin cell för att trotsa verldens
stormar och Habenecks, kapellmästarens, spira.
Våra bord berörde hvarandra. Jag satte en tämligen
oskyldig affektation i att begära precis samma rätter som
han: soppan, förstås, samt därefter laxöring, sallad ¿1 la
russe på legumer samt en »parfait» eller glace au chocolat.
Detta tilldrog sig hans uppmärksamhet. Två eller tre
gånger inöttes våra blickar. Omsider öfvervann han sin blyghet
och tilltalade mig:
— Det förefaller mig, monsieur...
— Att jag haft den äran att möta er. .. Ja, så är det,
monsieur, och det återkallar för mig ett oförgätligt minne,
nämligen första representationen af Robert-le-Diablc. —
Och så nämnde jag för honom professor Poncelet samt vår
käre och illu9tre Meyerbeer.
Isen var bruten, och från detta ögonblick uttömdes
aldrig vår språklåda. Christen Urhan, som lefde i en
absolut ensamhet, syntes lycklig att ha träffat någon att tala
med, hvilken ej gäckades med hans mysticism såsom
kamraterna i orkestern och som på samma gång delade hans
brinnande passion för musiken. Vi togo för vana att dinera
tillsammans alla dagar och detta i god tid; sedan gjorde vi
en promenad, operaaftnarna på boulevarden, de andra
kväl-larne i Champs Elysées.
Hoffmann — men en katolsk Hoffmann — vore den
ende, som skulle kunna beskrifva denne sällsamme man,
hvilken hade lyckats att i en enda samma känsla förbinda
sin glödande fromhet och sin kärlek till sin konst.
I denna fantasi och i denna själ fanns icke en atom af
jordiskt slagg. Man kunde säga, att han lefde i en dröm
och under ständig umgängelse med sin skyddsängel. När
han talade med mig om de gamla mästarne, om en Marcello,
Palestrina, Pergolese, höjde sig hans egen hänförelse ända
till snille. För hvarje dag gjorde jag ett nytt steg längre i hans
förtroende, men likväl hade jag en aning om, att det fanns
i hans lif en hemlighet, en gåta, hvilken efter all
sannolikhet jag aldrig skulle lära känna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
