Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - En framtidssiare, af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det allra heligaste och för hvilket plebejerna krökte rygg. Det
var en barbarisk gud, denna »bildning», en fetisch, med granna
paltor, hemtade från jordens alla länder, och med drag, lånade
från historiens alla åldrar. Den var brokig och lysande att se
på, men inunder den trasgranna ståten låg ett skelett, en icke
hopfogad träkoloss, fyld med lumpor och afskräden. Gent emot
denna »bildning» gälde det att sätta den äkta kulturen; en
lifskraft som verkar ut ifrån ett centrum, ett hjerta, och ut i alla
delarne af en organism, formande allt, stort som smått, i
enlighet med den lefvande typen: — lif, tänkande, konst, sed, drägt,
tal. Ty kultur vore en sådan genomgående stil i ett folks alla
lifdyttringar, och hvad som utmärkte det moderna lifvet, vore
just stillösheten, den klassiska sammanblandningen af alla stilar.
Kultur är något annat än en dekoration af lifvet; kultur är »en
ny och fullkomnad physis, utan något inre och något yttre, utan
förställning och konvention», en allting genomgående enhetlighet.
Genomsnittsmenniskorna kunna icke af egen kraft
uppfostra sig till bärare af en sådan kultur; de tarfva lärare,
hjelpare, de stora exemplen. Sådana lärare, hjelpare, stora
exempel äro Schopenhauer och Wagner, den ene med sitt metafysiska
betraktelsesätt af tillvaron, den andre med sin tragiska
sinnesstämning. Det, hvarigenom menniskan skiljer sig från djuret, är
bennes förmåga att höja sig öfver sitt lidande genom att uppfatta
tillvaron metafysiskt. All utveckling bör gå ut på att stiga uppåt
från djur till menniska härutinnan. Men vanligtvis stanna vi på
det förras nivå; endast i särskilda ögonblick nå vi den högre.
Vi äro sjelfva för svaga härtill, vi måste lyftas af andra, och
dessa andra äro just icke-mera-djuren, filosoferna, konstnärerna,
helgonen. Endast de kunna meddela oss det stora perspektivet
öfver lifvet, det metafysiska betraktelsesättet, den tragiska
sinnesstämningen. Detta är grundtanken i all kultur: att framalstra i
oss filosofen, konstnären, helgonet. I vår sedvanliga
sinnesförfattning kunna vi ej fullgöra denna uppgift, och derför hata vi
oss; detta är roten till den pessimism, som Schopenhauer måste
lära sin tid på nytt igen, fastän den är lika gammal som längtan
efter kultur, — dess rot men ej dess blomma, dess början men
ej dess mål.
Wagner är i sin konst en sådan förenklare af lifvet, som
den äkta kulturen bör vara. Han sammanför det mest olikartade,
men i allt detta ingjuter han själ och en själ. Han ger enhet
åt förut skilda ting: musik och lif, musik och drama. Han
fördjupar det synbara till ett hörbart; han gifver det hörbara kropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
