Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Några anteckningar om Pariser-journalisterna, af Alvar Arfwidsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig i st. för mat och vin) skalle kunna få åse, hur
municipalråden beskänkte sig. Nu brydde sig väl egentligen ingen enda
af tidningarnes läsare synnerligt om hvad municipalråden företogo
sig vid det tillfället, men litet fram på qvällen funno de senare,
att det ändå vore bra att få in sina namn i »bladet» och så
hände sig, att de i ett anfall af öfversvinnelig godhet läto
till referenterna uppskicka — ett glas vin. Det otroligaste af
hela historien är emellertid, att festkollationen fick följande dag
de grannaste referat i tidningarne.
När jag berättade detta, utbrast fransmannen endast:
»Mais vous n’avez donc pas de cercle!»
Uttrycket var betecknande.
Ty hvarpå beror i grund och botten den franska pressens
makt om inte derpå, att den alltid begagnat den makt den redan
haft och så ständigt arbetat för dess utsträckande? Den franska
pressen är en kår och der finnes kåranda.
Paris eger 3 journalistföreningar — »Pressens syndikat»,
»De parisiska journalisternas förening» och »De republikanska
journalisternas förening» — men de uppträda i allmänhet enigt,
då det gäller försvarandet af gemensamma rättigheter.
Pariserpressen har sedan gammalt med misstänksamma
blickar bevakat sina rättigheter. Så snart den vädrat, att man velat
göra en kupp emot den, har genast slagits alarm öfver hela linien.
»Rör ej vid ordets frihet!» har man svarat angriparne. Hvarje
den minsta förföljelse har af journalister ur de mest skilda läger
bekämpats ur solidaritetens och pressfrihetens synpunkt. Jag vill
blott erinra om ett enda fall. I höstas blef redaktör
Terrail-Mermeix en vacker dag inspärrad i Mazas, jag erinrar mig inte
riktigt för hvilken förseelse. Men arresteringen befans olaglig.
Le syndicat de la presse sammankallades genast. Nu var
hr Mermeix redaktör för boulangistbladet La Cocarde och f. ö.
en allt annat än populär person. Och hvad syndikatet beträffar,
äro där de mest skilda, politiska meningar representerade; så
t. ex. är presidenten — Le Temps’ redaktör, Hébrard, —
republikan, medan vicepresidenten är en reaktionär af renaste vatten.
Men icke desto mindre, hvad gör syndikatet? Jo, det beslutar
en skrifvelse, som genast afsändes till justitieministern, och i
hvilken anhålles, att Mermeix ofördröjligen måtte frigifvas. Dagen
derpå frigafs Mermeix.
Med makten har också anseendet inom den sociala
rangskalan följt — anseendet för pressen i sin helhet liksom för den
enskilde pressmannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
